Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regissör med litterär bildning och konstnärlig blick, och
hans nya regissörsdebut, om man så får säga, inför
huf-vudstadens publik, var synnerligen framgångsrik. Dock var
det, förstås, litet underligt att iakttaga, att ehuru herr
Molander synes vara mycket noggrann äfven i detaljer, han dock lät
de spelande visa sig precis lika unga och i alldeles samma
dräkter i femte som i första akten, och det fastän sexton
år tänkas vara förflutna och tiden som bekant icke brukar
vara alldeles skonsam mot vare sig människor eller kläder.
Med all visshet hade samtliga de i “Vintersagan44
deltagande egnat sina uppgifter det allvarligaste intresse och
omsorgsfullaste arbete, men det oaktadt var resultatet med
ytterst få undantag tämligen klent. Man kunde verkligen
förvånas öfver, huru eljest goda och rutinerade
skådespelare vid detta tillfälle visade sig vara så under medelmåttan
och huru illa nästan alla talade. Man observerade tydligt
att så godt som öfver hela linien de uppträdande
afsikt-ligt eller oafsiktligt bjödo till att spela och tala modernt,
men det skedde på bekostnad af det stilenliga och af
versbehandlingen, och det hela förlorade därigenom i
imponerande kraft. Så var fallet t. ex. specielt med fru
Håkan-sons Hermione, åt hvilken hon icke lyckades förläna det
majestät och den tragik, som gör henne imponerande.
Domstolsscenen, som vid läsningen verkar så gripande, blef
med fru H:s framställning tämligen färglös och matt.
Hennes diktion i första akten var, särskildt vid premièren,
oförlåtligt vårdslösad.
I högsta grad irriterande var frkn Gottschalks
misstydning och förvrängning af Perdita. Fru Håkansson
räckte inte på långt när till, men hon hade med förstånd
och känsla ett grepp på sin roll och hennes bemödanden
gingo åtminstone åt rätt håll. Frkn Gottsehalk åter var
mycket eller fullständigt oförstående af hvad Perdita
egentligen var, förläde sin uppgift så att säga i ett helt annat plan
än det rätta, var totalt renons på stämning och poesi. “Allt
hvad du gör, det gör du härligt44, säger Florizel till Perdita,
men det är, gud bevare oss, något man alls inte kan
till-lämpa på frkn Gottschalks Perdita. Hela den nyss
antydda sällsynt vackra poetiska scen, som klingar som ljuf
musik, som är nästan en hymn till naturen, gjordes af frkn
G. särdeles stämningsJöst och smånäpet-mjäkigt. Och när
hon i en annan akt yttrade repliken: “Så tycks pjesen gå,
att jag en roll skall ha“, skar det en i örat; det var som
om man vore förflyttad in i någon tysk fars med dess
koketta kammarsnärta ifrån Perditas omedelbara tolkning af
Shakespeares stämningsfulla vers. Huru ung, intagande,
ja kanske poetisk än frkn G. kan te sig på scenen och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
