Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7*5
träÖar i allmänhet gjorde sig bättre på den stora Nya
teatern än nu på den relativt lilla Vasateatern, men så stor
var icke skilnaden att man kan tillmäta den någon egentlig
inverkan i nyss antydda hänseende. Hr de Vahl hade i
sin ungdomliga smärta figur ett stort företräde framför
Nya teaterns lille runde hr Svedberg, som i stället stod
öfver honom i rollens förstående, . och hr de Vahl egde
därjämte i vissa af sina fasoner, ansiktsuttryck etc. åtskilligt,
som lämpade sig förträffligt för Lycko-Per. Det är afgjordt
hans bästa större roll, och han lade mångenstädes i dagen
verklig känsla och riktig uppfattning. För det sätt hvarpå
han gjorde predikstolsscenen förtjänar han verkligen den
oförbehållsammaste "mention honorable".
Jag antar, att hur bortskämd än publik och kritik
lyckats göra hr de Vahl, han dock eger nog själfkritik och
ödmjukhet att inse, att af det rikliga bifallet hufvu dlotten
tillkommer icke inne.hafvaren af Lycko-Pers roll, utan
Lycko-Pers författare. I alla händelser, vare sig han det gör eller
icke gör, så kan han gärna lägga bort den där lilla
hög-tidligheten från premièren att besvara publikens inropningar
med att patetiskt lägga handen på hjärtat. För en
gammal afskedstagande aktör eller en entusiatiskt hyllad
europeisk celebritet kan sådant kanske gå an, men när en sådan
där liten aktörsyngling totar efter det, så verkar en sådan
patos endast parodisk; det borde den satiriske hr Molander
vara snäll att grundligt inplanta i den naive hr de Vahl.
Mitt chevalereska sinnelag lider naturligtvis djupa kval
öfver att jag återigen måste yttra mig mindre smickrande
om Vasateaterns unga feterade och adorerade skönheter,
fröknarna Borgströms och Gottschalks dramatiska talang.
Fröken Borgström gör i allmänhet sina roller förståndigt
och visst icke utan uppfattning, så ock nu, men hon
skattar, som jag redan härofvan framhållit, alldeles för mycket
åt benägenheten att vara fin och nätt; hennes Lisa verkade
alldeles för snusförnuftig, det fins ändå inte så litet poesi
och stämning uti den rollen. Fröken Gottschalk var som
fén mycket söt, ja så söt, att hon bättre passat på en krokan
än i Lycko-Pers resa. Och när fröken Gr. som fé säger sin
afskedshälsning till Per i första aktens tablå: "Må lifvet lär
dig att lefva, och när du slutat din vandring, då skall du
vara, antingen du är stor eller liten, lyckad eller misslyckad,
rik eller fattig, lärd eller olärd, framför allt en människa
och en mänsklig människa", säger hon det så, som om det
icke vore den ringaste mening i dessa författarens ord.
Dessa båda rollers innehafvarinnor på Nya teatern,
dåvarande fröken Backlund och fru Fahlman, stodo
verkligen högt öfver dessa; de hade ofantligt mycket mer stäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
