Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i8
strängt taget se bra ut dock med sin lilla uppnäsa och de
lifligt strålande ögonen tillika något piggt och pikant, lätt
sensuelt berusande, utan att emellertid någonsin slå öfver
till simpelhet eller banalitet. Den lilla, mycket lilla rösten
användes med förstånd och behag och torde, på den lilla
scenen åtminstone, godt kunna fylla de anspråk
hufvud-stadspubliken under senare år vant sig vid. Spelet
föreföll vida originellare, saftigare, mjukare och mera
nyanse-radt än det, som brukar bestås af senare års erkända,
tämligen konventionella småsöta dockskönheter och
operettdivet-ter, frkn Lindzén, fru Berg m. fl. ja äfven deii af sig själf
och andra med den mest ogenerade hänsynslöshet utpuffade
“konstnärinnan“ fru Anna Lundberg. Ja hon synes
Öfver-träfia äfven de båda dramatiska Vasateaterdivorna fröknarna
Borgström och Gottschalk i konsten att på en gång vara
uppsluppet, liflig och ändå göra intryck af naturlig finhet,
att med ett ord vara en pikant och söt liten satunge.
Frkn Ohlssons begåfning synes förnämligast hänvisa
henne till det burleska området och därvid kanske hälst
till sådana slags subrettroller, hvilka kunna kortast
karakteriseras med frågan: “hvar är gardisten?“ Hon synes ega
humor, är ganska dråplig och rolig och har ett skratt som
lockar med. Ens djupaste medlidande måste verkligen
väckas vid åsynen af huru en medlem af teaterns unga täcka
kvinnotriumvirat, frkn Berggren, som är mycket söt och
säges ha en god röst, nödgades att förutom med sin
ogement tråkiga roll äfven släpa på hr Änder som älskare.
Jag erinrar mig mycket väl hr A. från Vasateatern under
Anna Pettersson, Kloed och Gründer, då han under en för
en tenor något mindre poetisk firmabenämning egentligen
gick och led af små tenorers vanliga anspråksfullhet och
intelligens. Sedan for han ett, tu, tre till Göteborg,
poetiserade där upp namnet och lät vänner och beundrare bjuda
till att basuna ut honom som något mirakulöst af röst,
sångkonst och manlig charme och elegans. “Post varios
casus“ har han emellertid sedan ett par år slutligen
hamnat på Södra teatern som dess lyriske “primo amoroso“
och ende sångare på manssidan. I den första egenskapen
är han egentligen en sammansmältning af en välfödd
själf-förnöjd s. k. bodadonis och “coq de village“. I den senare
specialiteten åter utmärker han sig förnämligast genom den
oförskräckthet, hvarmed han sätter i med sin stämma. Jag
vet inte riktigt, om det är den där utvecklade gemytliga
frodigheten bådq,fram och bak i förening med den stora
naiviteten som breder ut sig öfver den ohöljda själfbelåtenheten,
eller om det är något annat, som numera afväpnar mig full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
