Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7’7
Nya teaterns, så mycket mer som sådant där alltid gör sig
ofantligt mycket bättre på en stor scen.
Hr Engelbrecht som Lycko-Per och den sköna fröken
Olga Andersson som Lisa har jag icke varit i tillfälle att se.
På Södra teatern hafver jag åskådat en tysk pjes
“Guld-regn“; det var en barnslig pjes för barnsliga själar, men
spelades ganska hyggligt och jämt af hrr Bergström,
Lam-bert, fru Stavenow — mannen St. var däremot min dre ti
11-talande som löjtnant och älskare med sin skrofliga stämma
—, frkn Ohlsson m. fl. Södra teaterns sällskap synes ha
erhållit någon förstärkning och där tyckes numera spelas
bättre än under förra året, då det ofta var ganska klent
bestäldt i den vägen. Glädjande nog har teatern fått
ett betydande tillskott af kvinlig ungdom och behag, så
att det kan vara ovisst, om inte teatern i det hänseendet
distanserar t. o. m. Vasateatern. På söder finnes nu fru
Stavenow, — inte märkvärdig som aktris, men en liten
ovanligt intagande täck och behaglig företeelse på scenen
—fröknarna Berggren, Nilsson m. fl. Tråkigt bara, att
det är så långt till den där teatern; för oss ordentliga
öster-malmsbor blir det ju en hel nattsölsvållande expedition att
göra ett besök å Södra teatern.
Att en sådan stad som Stockholm icke eger en enda
verklig operett-teater är, vågar jag påstå, hur shocking det
än på sina håll kan tyckas, något försmädligt. Som annat
än en mycket provisorisk och primitiv operett-teater kan
man nämligen icke gärna erkänna Södra teatern med dess
nuvarande små och få musikaliska resurser. Utan att
inlåta mig hvad dessa beträffar ens på den mest provisoriska
och primitiva operettrecension, känner jag mig emellertid
ur ett par synpunkter manad att uppehålla mig en stund
vid teaterns senaste operettnyhet, “Förgät mig ej“. Den
förefaller lustig nog och musiken liflig och lekande, och ett
t. o. m. upprepadt besök kan ganska oförbehållsamt
rekommenderas — d. v. s. med hänsyn till hr Bergström och
frkn Gerda Nilsson. Den förre är ovanligt lustig, mycket
roligare än i de flesta af hans tyska farser från senare år.
Det är något rent af grandiost dråpligt i hans utförande
af sin roll. Hans talang att — egentligen utan röst —
föredraga roliga kupletter är ock ganska attraherande.
Med icke långvarigare och grundligare kännedom än
man hittills kunnat förvärfva sig om frkn Nilssons unga
artistskap, torde det kanske vara tämligen oförsiktigt att
ge fritt utbrott åt en något lifligare förtjusning öfver hennes
Paulina i “Förgät mig ej“, men man kan gärna för en gång
stå den risken. Hon var verkligen en förtjusande
företeelse, nätt och fin, deliciös och graciös och utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
