Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - I fjällen, bilder från Lule lappmark, af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2*
hakar med van hand på pannan i järnkroken öfver
eldstaden.
Madja sitter sömnig och plirar på den nykomne, medan
denne skär ett stycke renkött af sitt förråd och under tiden
pratar i korta, tvära satser med Jova.
Den nyanlände är en ung man och hans tänder lysa
lika hvita som sockret, när han biter däraf och i långa,
törstiga tag dricker det sjudheta kaffet från fatet.
Madja får också sin kaffepanna på, och elden flammar
muntert i eldstaden, medan samtalet lifvas. För en stund
af-bryter den unge lappen sitt kaffedrickande för att snöra af
sig skorna och breda ut skohöet kring eldstadens stenar.
Emellertid tömmer han samvetsgrann! sin panna på den
sista skvätten och dricker därtill en kopp af Madjas kaffe,
innan han kryper ikull vid sidan af mig och drar
skinn-fällen, som Madja räcker honom, öfver hufvudet. Hundarne
smita in den ena efter den andra och återtaga sina platser.
Det blir tyst igen — elden mattas — lågorna krympa
- det glimmar i bränderna, och snart står röken återigen
som en tunn spindelväf upp genom rökfånget, medan
myggorna surra, älfven faller och stiger i ett monotont brus och
de sofvande draga djupa, säkra andetag. . .
VI.
Tyst är timmen, som kallas midnatt. — Under mig
stupar fjället i kall, mörk skugga ned i Virijaures ödsliga,
gyllene spegel, endast bruten af Stuorsuolujs blåsvarta
holme liggande långt ut som en kullstjälpt båt. Rundt
det gyllene flaket stå snöfjällen mot väster i en rosafärgad
dager: längst bort mot väst Olmajalosjeknas milslånga
jökel, mjuk i linien som en kupig sköld, sedan
Kaisatj-njunjes och Rakkoktjokkos brutna toppar med stänk af blod
och lysande karminröda fläckar, så Kautelestuottars buckliga
jökel — fjäll efter fjäll, hvassa och runda, alla hängande’
samman kring Virijaures spegel af guld till en blekröd ram,
som blir allt varmare och kraftigare i färg ända tills den
når Allkavares fot, där midnattssolen ligger och hvilar som
ett kolossalt klot af rödaste guld. Däröfver brinner himlen
i våldsamt flammande gult, men i söder hänger ett svagt
lilasfärgadt återsken öfver de mörka bärgstopparne.
För ett ögonblick seglar en fjällvråk genom den ljusa
luften och bräker sin klagande sång genom den stora tyst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
