Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - I fjällen, bilder från Lule lappmark, af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
V.
I kväll vill aldrig Nils Johan somna. Madja jollrar med
honom på det klangfulla, lappska språket “Odit njälakat“ *,
men den lilla barbenta ungen är pigg och vaken och traskar
omkring i kåtan med den grofva ylleskjortan knappt
räckande ned till knäna.
Han kommer fram till mig och ser på mig med sina
stora, vattenblå ögon med ett skälmaktigt uttryck och säger
med ett roligt försök att tala svenska “gonat! gonat!“ och
nickar med sitt stora hufvud. En stund står han och ser
med hufvudet på sned, så traskar han tillbaka öfver
björkriset och kastar sig ned mellan Madja och Jova. En lång
stund lallar han “gonat! gonat!“, tills han slutligen somnar
med armen kring Madjas hals.
Det blir tyst. . .
Genom den tunna tältduken stjäl sig nattljuset in som
genom oljadt papper; kopparkärlens kanter lysa blanka och
vattnet i grytan speglar en gul oval. Från bränderna i
eldstaden vajar röken upp som en tunn spindelväf genom
det sotsvarta rökfånget rätt in i den mjölkblå himlen,
hvilken kåtstängerna skära med svarta streck. Genom
spindel-väfven skymta konturerna af de sofvande på andra sidan
kåtan: Madja ligger på sidan med toppmössan tillknycklad,
och bakom hennes axel synes Lill-Nilas friska ansikte som
en röd plätt; där bakom ligger Jova på rygg med
händerna på skinnfällen och sin brunbrända profil vänd mot
rökfånget; längst ned vid ingången sofver Brita, inkrupen
i fällen som en stor säck; här och hvar synas hundarnes
svarta klumpar vid kåtans underkant. I bland rör en klump
på sig, annars är det tyst, bara de sofvandes djupa andetag,
myggornas eviga surrande och älfvens monotona brus . . .
Genom tystnaden skäller plötsligt en hund utanför
kåtan, och skällande fara alla klumparne i väg och stämma
in i konserten.
Jova vänder på sig och Madja ryter efter hundarne:
“Orru schavo! I tsilät“! ** . . .
En stund af väntan och kåtluckan öppnas och en lapp
böjer sig in genom den trånga öppningen: “Pouris“!***
Han skakar hand öfver lag, snör skinnkonten af sig,
lägger sig på knä, tar fram kaffepannan, fyller den med
vatten och kaffe, blåser eld i de rykande bränderna och
* Sof godt!
** Håll käft! Inte skälla!
*** Goddag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
