Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Carl Larssons freskomålningar, af A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
på ett konstmuseums mest iögonfallande väggar. Det blir
ett stort hopp i historisk betydenhet från den föreslagna
målningen Gustaf Vasas intåg i Stockholm t. ex. till Taravals
litskola eller Lovisa Ulrikas mottagande af en tafla. Men
detta är icke konstnärens fel. På det skulle nämden ha
tänkt förr, lika väl som på, att allt det importerade
rococo-och barockstiliserade i förra århundradet, då franska fraser
läspades och pastorala idyller arrangerades, icke
representerat en sådan sida i vår historia, att ett sådant ämne kan
väcka och uppbära det höga intryck, som afsetts med dessa
målningar. Det blir en osvensk stil, som därigenom
kommer att pryda vårt svenska konstmuseum.
Vare detta sagdt om ursprunget, om motivvalet. Men
det måste vi nu se alldeles bort ifrån. Därmed ha vi nu
intet att skaffa. Hvad det nu gäller, det är resultatet,
konstverken, och där stå vi inför det som konstnären
ansvarar för. Det är det. som, sedan alla formella historier
klarerats, närmast berör och intresserar oss. Och här är
personlighet- i konsten. Man står icke här liksom i så
många af dessa freskodekorerade palats, t. ex. i Tyskland,
framför öfverlastade, braskande väggmålningar, där man
har så stort besvär med att reda ut figurer, vapen,
draperier och allt annat krimskrams från rustkamrar och
samlingar, att man icke hinner få klart för sig ämnet, än
mindre personligheten hos konstnären, förrän man tröttnar
och går vidare. Nej, i dessa gladt och smidigt bygda
kompositioner, i dessa målningars rena och enkla färgplan
skall man alltid spåra en personlighet, hvars glädje det har varit
att gå till arbetet och hvars kraft icke svikit. Främlingar
och kommande släkten, hvilka, fria från förut fattade
meningar och oberörda af hit och dit farande, hvarandra
motsägande kritiker, komma att stå inför Carl Larssons
målningar, skola hänföras af konstnärskapet och geniet hos en
man, hvars namn skall lefva länge och vida. Man skall
glömma bort, att mer berättigade ämnen kunnat väljas, då
man mötes af den stämning af 1700-talets prunkande och
piruetterande lif, som konstnären lyckats framhäfva i t. ex.
Lovisa Ulrika- och Tara valmotiven. Redan färgspelet med
hvitt och guld och de franska och svenska nationalfärgerna
hopblandade ger oss ett intryck af den tidens lätta, brokiga
lif. Färgen i Logårdsmotivet är ett mästergrepp i
alfresco-konst. Det är stämning och dekorativ styrka i den
skapelsen; hade blott Gustaf HI:s hufvud varit lika duktigt
måladt som det till vänster bakom. I Sergels atelier är
skulpturstudions luft väl träffad och det hela af en god
harmonisk helhet. Sin styrka som färgkonstnär torde
Larsson bäst ha visat uti sin Ehrenstrahl och Karl XI. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
