Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Den internationella socialistkongressen i London, af Bernard Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^4
lister, parlamentsledamöter och i allmänhet representanter
för den mera utvecklade medelklassen i Europa, hvilka i
det fabiska programmet funno sina meningar uttalade. De
önska ingen revolution; de svärma hvarken för ateismen
eller den fria kärleken; de önska endast industriens
socialisering på ett praktiskt sätt som en påyrkad och
nödvändig reform.
Det blef ingen omröstning öfver fabiernas program.
Kongressen vågade icke låta det gå därtill; det är således
erkändt som en del af den moderna rättrogna socialismen.
Anarkister och revolutionärer blefvo däremot utstötta, och
holländaren Domela Nieuwenhuis drog sig själf tillbaka,
därför att han icke fann kongressen ortodox nog och bära
den äkta revolutionära prägeln. De tyska ledarne gjorde
intryck af att vara absolut föråldrade och förtorkade.
Lieb-knecht och Bebel utgjorde icke längre kongressens
medelpunkt; fransmannen Jaurès och belgiern Vandervelde —
bägge universitetslärare och duktiga parlamentariker — voro
dess höfdingar och typiska representanter. Det kan
därför sägas att kongressen som en helhet markerar ett steg
bort från den opraktiska teoretiska socialismen och hän mot
en praktisk politisk socialism.
Dock kan man icke säga, att man ännu hunnit dit. De
kloka hufvudena ha ännu icke fått makten. De oklara
virriga hjärnorna herska ännu. Och det kan icke förnekas,
att det var omröstningar och diskussioner, som voro
gräsligt absurda.
Belfort Bax vågade uttala ett tvifvel, om proletariatet
i sin helhet delar socialisternas humanitära svärmeri; men
hans tvifvel tolererades icke. Liebknecht kunde till och med
högtidligt förklara, att ifall lösningen af Elsass-Lothringska
frågan blefve öfverlämnad till de arbetande klasserna, skulle
allt vara ordnadt i all vänskap inom en timme, och detta
dumma uttalande mottogs med dånande bifall. Socialismens
bourgeoisie-ursprung visar sig ingenstädes tydligare än i den
envisa socialistiska illusionen om ett idealproletariat, som
endast genom kapitalisternas brutalitet tvingas att tolerera
krig, förbrytarelagstiftningar och dylika barbarismer. De
flesta socialister betrakta ännu det sociala problemet icke
förnuftigt och objektivt, men med fantasien — som
handlingen i en melodram, med hjälte och hjältinna, med
idyllisk början, konflikt i midten och lycklig utgång till sist.
De äro ännu politikens barn och romantiker.
G. Bernard Shaw. *
* Shaw, en af de ledande i Fabian Society, är därjämte en
framstående musikkritiker och en spirituel författare i sociala frågor.
Uppsatsen är från den nya tidskriften »Cosmopolis».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
