Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Per Hallström, Briljantsmycket, anm. af E. Idm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
786
som framför allt borde ha upplyst henne om, hvarför detta
offer bringas henne.
Hvi låta smycket följa den lilla i grafven . . . skramlan,
som stillade barnets gråt! Nå, om nu Cherie varit en liten
sotmörk hinduflicka med svarteldiga barnaögon och efter
döden invigd åt bålets slutliga förintelse — då tänkom oss
briljantfjärilen liksom nedfladdrad bland musslinsdraperierna
på den unga, andlösa barmen. Men nu . . . ja, nu blir man
icke kvitt en ruskig föreställning om likflyttning efter viss
tid, svarta dödgräfvarfingrar, som finna hvad den lilla
Che-ries hvita händer lekt med och som sista akt:
pantlånein-rättningen med sitt snusk.
Detta det Hallströmska styfbarnet är dock smyckadt af
lika mycken utmärkt berättaretalang som de egna barnen.
Det är i synnerhet i I blå skogen som denna
berättartalang höjer sig till verklig ordvirtuositet. Människor och
natur äro här skildrade med en äkthet och en träffsäkerhet
hvad valet af uttrycksmedel angår, som är egnadt att väcka
både undran och beundran. Det är lika litet lunsigt
all-mogelif — sådant en del författare förut beskrifvit det —
hvilket här framställes, som en folkidyll i frökenaktigt
ve-modsfylld folkviseton. Utan det är snarare då en Haydnensk
natursymfoni i bred, kyligt frisk ton, hvarigenom dock en
låt af ångest vid två skilda reprisfinaler skär igenom,
förberedande på ofärd till sist. Och när den kommer, huru
mörk — huru hemsk är den icke! Kan en kvinna läsa de
sista sidorna i I blå skogen utan att gråta?
Såsom en lugnande hand på ens hufvud fogar förf,
slutorden, som syfta på att detta tilldrog sig en gång för
länge, länge sedan. Tiderna äro visst bättre nu.
Ett icke fullt så starkt, men kanske varaktigare intryck
göra En diktare och Vid korsvägen. I dessa båda
nove-letter skildras ett par landsvägsriddare, likvisst hvarandras
diametrala motsatser. En diktare är luffaren af fri vilja,
en völvornas urartade ättling, trubaduren landsvägsriddaren
i lumpor med bardens traditionella silfverskägg och den
slocknande sångargnistan i gubblicken.
»Till drömmar i månljus trår hans själ,
Han kan ej älska en maka.
Kring härden stå sätena tomma,
Och väntar han något af åren,
Så väntar han döden och håren,
Han lyss med oläkeligt ve till suset i furomo».
Ja, den dikten af Viktor Rydberg är det han minner
om. Han är snuskig och opålitlig, men med sin sonora
röst — ty det är just äkta Hallströmskt, att man hör de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
