Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Operarevy hösten 1896, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
god del beroende på utförandet, som i allo var underlägset
operornas i Berlin och Stockholm.
Herr Söderman hade i denna opera Fords svåra rol, der
det gälde att ej låta den stora soloscenen falla in i tragisk
operastil, något nära tillhands med anledning af den
väljago-artade musiken. Experimentet lyckades hr Söderman rätt väl.
Hans röst med dess storartade, men något råa och obändiga
struktur passar bäst i moderna operor, likaså sångsättet.
Herr Johanson, en i vissa roler omistlig barytonist —
spelar unga älskare på Dramatiska Teatern, himlen vete af
hvad anledning! Man kan tro sig i Abdera. Snart öfvergår
väl fru Östberg att rivalisera med fru Fahlmans brottsliga
hjeltinnor, hr Lundquist att remplacera de Fredriksonska
roué-fasonerna, fru Linden att spela hr Skånbergs hjelteroler
o. s. v., o. s. v. in absurdum.
Herr Forssell, som operastyrelsen i sin naivitet tror
ersätta honom, ersätter honom ej. Det är en skicklig sångare,
en vacker röst — det medgifves — men detta är ej nog för
en operaartist, allraminst for en, som dumt och obarmhertigt
kastas hufvudstupa in i en stor och brokig repertoir efter att
nyss ha debuterat. Vi anteckna emellertid några goda
konsertprestationer i ett par operor, såsom Grefvens stora aria,
nobelt och elegant framförd, Dulcamaras karaktersaria, fermt
detaljerad, ehuru väl tamt, samt Millers annars oftast uteslutna
soloscen i Nürnbergerdockan, som fick ett ganska liffullt och
lysande utförande, en smula utom ramen kanske och bjudande
på ett par falsettoner af dubiös smak. Dulcamara var den
bästa sceniska framställning, mindre tom och tafatt än de
andra, af hvilka särskildt Mignons Laertes var genom
klumpighet och bétise förargelseväckande. Högst eget är, att hr F:s
hållning på scenen skall vara så ledlös och insjunken — hvad
var det för ett regemente hr F. tillhörde ? Det tycks böra en
corps marschera till Frk. Signe Hebbe, 54 Sturegatan, 4 tr.
Och ryckas upp — ah sapristi!
Herr Lejdslröm är ej i tekniskt afseende så rutinerad som
nyssnämnde rival och rösten låter ofta seg och töcknig. Men
han har en viss fransk öppenhet, något mindre sjeifmedvetet
konstladt och mer tilltalande !riskt, ärligt och hurtigt i sina
för öfrigt något ojemna prestationer. Hans Grefve Almaviva
var ingalunda efterfölj ans värd, men hans Figaro i samma opera
bör ej nekas loford, särdeles dess 4:de akt. första akten med
dess svåra aria är ju ofta en stötesten och lär på 50- och
60-talen ingalunda lyckats Arlberg bättre. Mimiken
under denna aria gjorde goda ansatser, liksom hela vägen
igenom, hade nu blott hr L. haft ett för rolen mei lämpligt
Arlbergs — eller Sällströms — ansigte. Men badc hert btag
och hr Lejdström äro för trinda, hedersamma och rundhuf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
