Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Snillets naturalhistoria, af Paolo Mantegazza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föraktfull och frätande i motsats till den beherskade och milda
ironin hos den milde och ädelmodige Sokrates, som han dock själf
högt prisade och lofvade. Hans själ öppnade sig endast sällan
för vänskap och umgänge, och han stod människohatet närmare
än människokärleken, för honom fans det inte sällsyntare i verlden
än en någorlunda dräglig människa, och oaktadt han erkände att
människorna aldrig gjort honom något särskildt ondt, hade han
dock de värsta tankar om dem, han betraktade lifvet som en enda
stor häftig strid, i hvilken den ena delen af mänskligheten ej
åsyftar annat än att kunna trampa den andra under sina fötter.
Han ansåg dåligheten som en nödvändighet, var nära däran att
som hjältar prisa alla människor, hvilka voro födda stora och
rättrådiga, men blefvo dåliga endast för att hämnas på den
allmänna uselheten.
Leopardi hade höga tankar om sig sjelf; sedan sin tidigaste
ungdom betraktade han sig som ett stort snille; han var lysten
och sinlig i sitt innersta och genomträngd af ett dystert, envist
fruktansvärdt svårmod som s1et ut och tärde på honom och som
han själf betecknade som ett slags vansinne. Han plågades
ständigt af förföljelsemani och de sällsammaste hallucinationer; han
gjorde natt till dag och dag till natt; han öfvergick plötsligt från
animalisk diet, till vegetabilisk; än gick han barhufvad i solen, än
kröp han in i en med dun fyld säck; så klädde han sig åter på
ett så förryckt sätt att alla människor skrattade åt honom; rätt
som det var greps han af den häftigaste förbittrjng, sedan led han
åter af den oförklarligaste tankspriddhet och sinnesfrånvaro. Hela
sitt lif igenom förblef han kysk och prisade kärleken till kvinnan
som den mest ideella och immateriella af alla känslor, men icke
därför att han betraktade kärleken som en gudomlig öfverjordisk
makt, utan därför att han fysiskt var oförmögen till kärlek. Med
ett ord, den osminkade bild som Patrizi ger oss af Leopardi visar
oss en mycket bedröflig gestalt, som för hans beundrare skall
förefalla som en karrikatyr. Men vi, som äro optimister af födseln
och genom uppfostran, föredraga att egna vår medkänsla, vårt
medlidande åt den genialiske mannen, som led så fruktansvärdt
mycket, men som har förmått att omforma sin smärta i
konstverk, som skola bestå, så länge människohjertat klappar för de
sublimaste och vackraste känslor och skönheten herskar på jorden
och så länge vi känna behofvet att blicka uppåt — upp öfver
det jordiska landskapets låga dälder.
Paolo Mantegazza.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
