Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Snillets naturalhistoria, af Paolo Mantegazza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läste grekiska författare, och hans klagosång på Tassos graf i Sant’
Onofrio är den första och enda glädje som han erfor i Rom. Hans
ångest inför naturens skådespel och de ideer, som förbundo sig
med detta skådespel, framträda synnerligen talande i det berömda
brefvet till Giordani, ett bref som för många läsare har betydelse
af Leopardis filosofiska trosförändring: »Då jag för några dagar
sedan skulle lägga mig och öppnande mitt fönster såg ut på den
klara himmeln och det härliga månskenet, kände den ljumma luften
och hörde en hund skälla på afstånd, då vaknade inom mig
föreställningen om vissa gamla bilder, och det föreföll mig som kände
jag en rörelse i mitt hjerta, som dref mig att skrika högt som
vore jag besatt och utbedja mig nåd och barmhertighet af naturen,
hvars röst jag efter en så lång tid ändtligen trodde mig höra. Och
i samma ögonblick kastade jag en blick på det föregående
tillståndet, hvartill jag säkert snart måste återvända, hvilket äfven
verkligen inträffade, och jag blef förstelnad af ångest och fasa.»
Det är många hundra år sedan Horatius sade på sitt
koncisa latin: »Om du vill göra mig rörd, så börja med att själf
bli rörd». Och jag tror att man lika sant skulle kunna säga till
alla tiders skriftställare och skalder: »Om du vill skapa något
skönt, så börja med att själf känna det sköna!» Och om man skulle
fråga mig hvad som vore den nödvändigaste egenskapen för att
bli en stor skriftställare eller en stor skald, skulle jag utan tvekan
svara: Den ästetiska känslan. Och Leopardi egde denna ästetiska
känsla icke i följd af, utan oaktadt sin psykopatiska morbositet.
Den nedärfda neurastenien och de dermed förbundna lidandena,
förklara däremot mycket väl den pessimism, som uppfylde hela
hans diktning och färgade hela hans filosofi. Patrizi påstår med
rätta, att Leopardis svårmod icke var af intellektuelt, utan af
organiskt ursprung och att följaktligen utgångspunkten för hans teorier
låg mera i njurarna än i hjärnan. Den italienska skaldens
filosofiska bildning var obetydlig och äfven hans egen filosofi kan helt
säkert icke utgöra hans högsta ära. Han var pessimist som
Schopenhauer och nihilist som Buddha, men hvilken afgrund skiljer
honom dock icke från desse män! Hans tanke förirrar sig bland
mångfalden af fenomenen, som vore att ordnas och förklaras
genom en allmän lag, och tager modfäld sin tillflykt till fatum, till
ödet, till naturen, till nödvändigheten. Alla stora problem, som
den verklige filosofen bemödar sig om att förklara och inordna i
ett symmetriskt system af orsaker och verkningar, förbli olösta för
honom; på sin höjd egnar han deras outgrundlighet en suck ur
djupet af sin sorgsna själ.
Leopardis pessimism är ofantligt dyster och otröstlig, ty den
mildras icke af altruistiska känslor, icke ens af vanligt medlidande,
som alltid förblir det mest elementära, det mest oemotståndliga
af alla animala välvilliga känslor. I stället för att fälla tårar öfver
det menskliga eländet, skrattade han däråt, hans ironi var städse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
