Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
drifvet att påstå, att clessa förutsättningar blifvit nu här i
Stockholm helt och hållet uppfylda, men det har i alla
dessa afseenden slagit bättre ut, än man kanske trott sig
kunna vänta, och man har denna gång liksom ibland
annars kunnat göra den glädjande iakttagelsen att
teater-pjeser, som det är något verkligt bevändt med, som icke
äro uteslutande teater, utan ock ett stycke verkligt
pulserande lif, väcka varmt intresse och anklang och kunna,
verka gagnande för skådespelarne genom att skänka dem
litet mera allvar och märg i deras sträfvanden till det egna
konstnärsskapets och intelligensens utveckling eller
bevarande.
Hvad kritiken specielt beträffar, har man visserligen
kunnat få läsa en och annan recension, som vittnar
oroväckande om vederbörandes förmåga eller goda vilja att
uppfatta hvad det verkligen gäller. Man kan icke döma
annorlunda, när man t. ex. stöter på den gamle C. L:s
recension, där hufvudinnehållet är jämmer öfver obehagliga
och osmakliga scener samt bekymmer och ångest för de
stackars unga oskyldiga flickelammen, som i vårt samhälle
pläga föras på teatern. Att samma recensent därjämte är så
intellektuelt närsynt att han ej för karakteristiken af
fadern, hvilken huru litet han än framträder i pjesen dock
verkar rörande och fint, finner andra ord än “ett
beskedligt kräk“ samt förklarar de flesta rollerna i stycket vara
ointressanta och ingenting att göra af, — det är fullt i stil
med det andra. En annan recensent, det fräjdade märket
—x—n, visserligen mycket yngre, men kanske ungefär lika
djupsinnig och med lika stora uppfattnings- och
refererings-gåfvor, ser i stycket egentligen ingenting annat än — en
protest mot det tyska duellväsendet och förklarar den kvinliga
hufvudfiguren melodramartad och fadern besynnerlig.
Snillrikast kanske ter sig sagda märke, då han till sist beskyller
fadern för likgiltighet, t. o. m. då dottern går för att
måhända aldrig återkomma. Det är, vill jag lofva, att ha
ögon och tankar med sig! Fadern sjunker högt snyftande
till golfvet utstötande orden: hon kommer inte igen. Om
det enligt vällofligé hr X—ns uppfattning är ett sätt att
visa sin likgiltighet, så skulle det verkligen vara intressant,
om bemälde recensent ville anordna en liten
demonstrations-serie om rätta sätten att uttrycka olika sinnesrörelser.
Men hvarför längre dröja vid sådana parodier på
förstående och objektiva anmärkningar af ett originelt
sam-tidsdrama med allvarlig innebörd. Denna dess innebörd är,
för att citera Nordensvan, att det visar, “hur tanklöst och
sorglöst oförsvarligt människor kunna kasta bort sitt lif och
sig själfva, utan att förrän för sent inse hvad de gjort“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
