Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
838
Samme kritiker framhåller också med full rätt, dels att det
stycke lif, som i pjesen framställes, långt ifrån saknar sitt
sedliga patos och sitt ästetiska berättigande samt dels att
“de båda hufvudpersonerna äro tecknade med finhet och
känsla och med en mängd förträffligt funna drag. Deras
afskedsscen är lika rörande som flickans förtviflan efter
mannens död är skildrad i uppskakande färger. Det hela
är lika naturligt och sant, som det är enkelt och fritt från
uppstyltning“. Och äfven den i litterära ting mycket
konservativt anlagde dr. Hjalmar Sandberg (i Svenska
Dagbladet) erkänner alldeles oförbehållsamt intresset af den
fint genomförda karakteristiken af hufvudpersonerna.
Alla egentliga roller i detta stycke äro tacksamma,
d. v. s. något att göra af, för intresserade, intelligenta och
skickliga artister. De båda hufvudrollerna samt faderns
korta roll kräfva dock särskildt verkligt modernt anlagda
artister. Stycket själft fordrar en mycket omsorgsfull
in-öfning och ställer icke små anspråk på iscensättaren. Hela
första akten är så t. erx. ett jonglerande af s. k. stickrepliker
och behöfver i följd däraf många repetitioner för att kunna
tillfredsställande gå i hop. Därjämte har förf, öfverlämnat
så godt som hela iscensättningen åt regissörens omdöme
och smak och lämnar endast helt få anvisningar beträffande
regien. I dessa afseenden skötte sig Vasateatern med stor
heder. Hr Molanders goda smak och omsorgsfullhet som
regissör förnekade sig visst icke i fråga om den yttre
utstyrseln. Hvad själfva utförandet beträffar var det ock helt
visst honom man har att tillskrifva en massa verksamma
detaljer, och det förringar icke hans obestridliga
förtjänster, att spelet emellanåt verkade väl mycket öfverlastadt
på detaljer. Så var fallet t. ex. i Kristines första scen i
andra akten, där rollinnehafvarinnan ej mäktade
’personligen fylla ut till ett helt. Detsamma kan äfven sägas om
hr de Wahl i ett par scener i samma akt.
I hög grad förunderlig måste- emellertid alltid förefalla
vederbörandes — teaterledarens eller regissörens eller båda
tvås — uraktlåtenhet att icke för den kvinliga hufvudrollen
begagna sig af fru Håkanssons eminenta moderna talang.
Det är just från en MolandersAurné som
hufvudstadspu-bliken ännu i friskt minne bevarar fru Håkanssons
ypperliga spel i en annan modern tysk pjes och i en uppgift,
som eger vissa beröringspunkter med den nu ifrågavarande,
hustruns roll i “Ensamma människor“. Konstnärsvärdet hos
Vasateaterns artister och prestationer är i allmänhet icke så
stort, att icke teatern kunde ha nytta af att i lämpliga
uppgifter använda den enda verkligt stora moderna talang den
eger, och “Älskog“ hade Verkligen varit värd en
medver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
