Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Den romerska kulturvärldens undergång, af Robert Hessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882
Romas öde vägdes? Först sedan historien allt närmare
förbundit sig med en utvecklad och mogen nationalekonomi,,
kunde Seeck visa oss, att den romerska maktens och
civilisationens förfall icke är att anse såsom en följd af
folkvandringen och barbarernas våldshandlingar, utan tvärtom
såsom en redan tidigt ur ekonomiska orsaker på den
bredaste grund sig utvecklande förruttnelse- och
föryngrings-process.
Först och främst måste man akta sig för att af den
antika metropolens i hundra afseenden förfinade lif sluta
till, att äfven industri och handel i allmänhet skulle hafva
uppmått ens en tillnärmelsevis så hög utveckling som hos
oss. Ju större världsstaden blef, desto mindre ägde* den
något motsvarande uppland i samma mening, som t. ex.,
en del af den nordvästtyska lågslätten i våra dagar bildar
ett uppland för Hamburgs handel. Italiens berömda vägar,
hvilka ännu år 193 eft. Kr. voro i ett så förträfligt skick,
att Septimius Severus i spetsen för sina trupper kunde ila.
från Illyrien till Rom på elfva dagar, voro så godt som
uteslutande militärvägar. De tjänade så föga den blott
vid vattenvägen vana - samfärdseln och varuomsättningen,
att den närboende i följd af de olägenheter, som
inkvartering, landsvägsstrykare och löst pack förorsakade,
betraktade dem som en förbannelse. Den som betänker, med
hvilken ifver i våra dagar landsbygden bedrifva
järnvägsanläggningar för att lättare kunna afsätta sina produkter,
skall fatta skillnaden. Den lär oss, att den italienske
landt-brukaren under sin blomstringstid ’stod i jämnhöjd med
vår nutida småbonde, själf förtärande hvad han själf
producerade och aldrig förande de obetydliga öfverskotten.
längre än till närmaste stad för att med likviden
betala utskylder och inköpa något husgeråd eller redskap
från handtverkaren eller krämaren. Uppstäderna själfva
har man att tänka sig som åkerbruksstäder med ringa
differentiering inom samhället. Hären torde i de flesta fall
hafva utgjort den öfvergångspunkt, som för de mera
be-gåfvade bondsöner, hvilka tjänat med utmärkelse,
möjliggjorde uppstigandet till Roms aristokrati. Inrikes handel,,
som hade kunnat föra till rikedom och anseende, fanns det
just icke. De af hufvudstadens behof, hvilka icke stodo
att fylla ur den närmaste omgifningen, tillfredsställdes snart
helt och hållet genom tillförsel från sjösidan. “Sedan
därtill Gajus Gracchus infört spanmålsutdelningarna,
hvarigenom proletariatet erhöll sin brödföda, att börja med
under inköpspriset, sedermera alldeles gratis, var det knappt
möjlitk att finna någon afsättning mer i hufvudstaden för
italiensk spanmål.“ Man må i mer än ett afseende djupt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
