Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Friedrich Nietzsches lefnad, af Philo vom Walde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9i5
Friedrich Nietzsches lefnad*)-
I det lilla soliga sjukrummet i Naumburg an der Saale
ligger han, vårdad af en moders trogna kärlek, och vet
ingenting om allt det orimliga nonsens, som talas och skrifves
om honom ute i världen. Men äfven om han visste det,
skulle han icke försvara sig, ty det har alltid behagat hans
stolthet att vara missförstådd af de »mycket för mångas»
breda massor. Däri var han en ny Heraklit. Det låter icke
beskrifva sig, hvilka absurditeter temat »Nietzsche» intill denna
stund lockat och ännu länge skall locka fram i dagen.
Orsakerna äro alldeles klara för kännaren. Nietzsche
kom och satte i fråga ungefär allt hvad som dessförinnan
gällt för orubbligt. Utan hänsyn bröt han stafven öfver
mycket, som var helgedom för otaliga: kristendomen, den
judisk-kristna moralen, prästerskapet, det tyska riket, den tyska
bildningen, den wagnerska musiken o. s. v. Icke nog med att
han »filosoferade med hammaren» (»Götzendämmerung»),
undersökte olika guda- och afgudastoder och därvid slog i
stycken hufvuden, armar och ben och äfven piedestalerna, —
också öfver hela kasten af lärde och »bildningsfilistrar» satt
han fruktansvärdt till doms (»Unzeitgemässe Betrachtungen»,
»Von der Zukunft unserer Bildungsanstalten»). Den syndaren
och våghalsen — på detta sätt bröt han med allt! Han kom
såsom fullständigt »olämplig för sin tid». I likhetslärans
(socialism, demokratism) tidsvall ropade han sitt ord om
människornas olikhet. Mot samtidens »laisser aller» satte han sitt:
»Allt värre och hårdare skolen I hafva det — därigenom
ensamt växer människan i höjden!» Stränghet mot sig själf,
stränghet mot andra; framför allt: »Den skapande varde
hård!»
Det fanns blott ytterst få redliga andar, hvilka, stående
»utanför godt och ondt», begynte öfverväga, om icke
möjligen Nietzsche, i mänsklighetens, i en högre kulturs intresse,
andå hade rätt. Och dessa få, dessa »samvetsgranne» blefvo
*) Ur ”Die Zeit”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
