Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Röda Rosor, af Ernst Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
min stora pipa på fastande mage och sedan under hela dagen
knappt hade pipskaftet ur mun ett par timmar — den kvällen
i Blanchs tyckte ni jag rökte mycket, fastän jag bara hann
med ett halft tjog cigarrer — vet ni, hur jag lefver nu? På
fastande mage äter jag en tallrik hafrevälling och under hela
dagen röker jag en half cigarrcigarrett — ett par tre bloss
på hvart mål! När man har vant sig af med en sådan vana,
är det sedan en småsak att vänja sig af med hela lifvet.
Jag kan förstå, då ni säger att det är mycket illa, att
sjukdomen skridit långt med er. Och jag är ledsen, att ni
icke har någon liknande passion att vänja er af med. Döden
är så lätt, när man vant sig af med att röka. Och vet ni,
jag har vant mig vid döden, jag har så genomsyrats af
förintelsens nödvändighet, att jag finner det alldeles i sin
ordning och alls icke frånstötande, det att dö. Häromdagen
gjorde jag ett syndafall och rökte ett par cigarrer; och bäst
det var, flög det på mig: tänk om jag skulle lefva! Och
vet ni, den tanken klang så underligt, så kostligt originellt,
att j;:g först alls icke begrep den. Men nästa ögonblick
förstod jag det absurda, och med ens brast jag ut och
skrattade högt, skrattade så cigarren föll på golfvet.
Ser ni, jag har haft anledning att vänja mig vid döden.
Jag är ingen kristen, som tänker på att jag måste dö, på
det att jag må varda förståndig. Jag tänker på döden som
på ett förflutet, ett fullbordadt faktum — i tillkommande tid.
Futurum exactum!
Apropå, hur var det med era lungor då, redan när ni
var härr Ni var sjuk redan då, icke sannt? Det smärtar
rnig så oändligt, ty vi två skulle ha lefvat tillsamman, icke,
som nu, dö skilda åt. Jag har efteråt tänkt på, att era
kinder voro röda då. Man vet icke, hvad man bär på och hvad
man ger eller får. Men finge jag ock ett helt lif, ville jag
ej byta bort den veckan ni var här. Den gick så fort, och
den förmiddagen hvad den var kort. Men vi hunno ju med
åtskilligt, ni? Du! Vi sade du den förmiddagen! Jag kysste
dig, mins du det, liten? Och du hann med att gifva°mig en
ros, en röd ros, som vill slå ut nu. Rödt är färgen pa lifvets
vätska, men när den färgen rinner fram, skvallrar den om
döden. Vet du, jag har flera rosor nu, röda rosor. På kinden.
Hur var det med dina lungor då, när vi kysstes? Jag
är glad för hvad du gaf mig. Att dela döden i en
kärleks-kyss, se det är ock en äktenskapsförening.
Jag skulle så gärna vilja sända dig mitt kort, men ingen
fotograf i världen kan göra mitt konterfej ordentligt likt. Se,
jag har blifvit mager och knotorna sta ut, och pa kort skulle
jag se klen och sjuk ut. Du skulle tro att jag vore blek.
Ty lifvet i mitt utseende ligger icke i dragen, linjerna, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
