Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ur mörkret, Axel Wallengren in memoriam, poem af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min själ i ängest är och stadd i nöden,
Mitt väsen skälfver sjukt i dunkelt kval,
Ur nattens mörker varslar det om döden
Och vettlös skräck i dödens skumma dal.
Har mörkret händer att min strupe snöra?
Ett brutet sorl af röster när mitt öra.
Hvad vill det mig, det stora svarta som
Med tysta fjät hän öfver golfvet kom?
Ja, jag förstår. Af onda upprorsmakter
Djupt i mitt väsen är en af grund sprängd.
Och mordbrand löper öfver prärietrakter
Och urskog sdjup i själens vildmarksäng d,
Där dzinkla känslor och begrafda drifter
Stå lömska upp ur sina skumma gr ifter —
Ett pöbelkrig, en pariarevolt
Mot allt min tanke tänkte djärft och stolt
De kräla fram. Med döds och o färds vända
De vilja tvinga mig till fegsint bön.
De skria högt, att nu skall striden stända
Där jag skall lida min förtjänta lön.
De mana fram det tomma Intets fasa
Att mina tankars spröda spanad trasa,
De sjunga slummersäng om kristen ro
Och lifvets lycka i en hvardagstro.
Och söfd af sängen som i dröm jag lyssnar,
En melodi pä rytmer bort mig bär . . .
Dä plötsligt är det som om allting tystnar
Ett ord, ett namn igenom mörkret skär:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
