Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ur mörkret, Axel Wallengren in memoriam, poem af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Venus Ur ania! I eld det flammar
Som morgonrodnad mellan skogens stammar,
Som Valborgsbål å bärgets hjässa satt,
Som stjärnebloss i en kaldeisk natt.
Venus Urania! Lif som evigt blifver,
Som aldrig föddes och som aldrig dör,
Som ur sitt sköte evigt världar gifver
Och släckta världar ut i rymden strör,
Som låter jorden lik en älskog skvinna
JTot solens blick i vårens brånad brinna,
Som gaf åt ungmön hullets lena glans
Att tända glöd bak mannens ögonfrans!
Panta Theos! Det flammar till i själen:
Af guden Kosmos själf en del jag är,
Och icke mer den fege, läge trälen
Som nattens mörker dödens varsel bär.
Ty död ej gifves. Lifvets rika flöden
JU g ständigt bära fram mot nya öden,
Om också i min hjärnas hvalf är släckt
Det ljus som mänskoformens Varde väckt . . .
TAnit Kléen.
‘4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
