Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om olika arter af brottslingar, af Fredrik Sundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bart Town var han fruktad, illa omtyckt och afskydd af
alla. Hans enda kamrat var en katt, för hvilken han
lade i dagen mycken ömhet. “ Han dog vid 58 års ålder
af apoplexi.
Wainewright visar oss den instinkti ve förbrytaren i dess
mest utvecklade form, dess bättre ett sällsynt fenomen.
Det är denna okufliga böjelse till det onda, som man
kallat moraliskt vansinne (moral insanity), en term, som dock
gifvit anledning till många strider. Lämpligare synes vara
att kalla en dylik individ en instinktiv brottsling. Denna
benämning användes af Ellis och efter hvad det vill synas
af ett mig tillgängligt referat äfven af Garofalo i andra
delen af hans Criminalogia. Lombroso och andra
auktoriteter föredraga termen “födda förbrytare“.
Den instinktive förbrytaren i sin utvecklade form är
ett moraliskt monster. Despine i sitt verk Psychologie
Naturelle kallar honom en “naturens anomali“. Erånvaron
af hindrande sociala instinkter är parad med ovanligt
utvecklade egoistiska drifter.
Intressant är att se den rent impulsiva karaktären hos denna
böjelse för det brottsliga. Lombroso omtalar att flera
fick-tjufvar yttrat till honom att: “då inspirationen (!) faller
öfver oss, står det ej i vår egen förmåga att hindra oss
själfva från att stjäla.“ Casanova säger på tal om sina
skurkstreck någonstädes, “då iag satte i scen en idé, som
plötsligt fallit mig in, var det som om jag gick att utföra
en högre . makts vilja.“ Dostoj effsky, den ryske
författaren, berättar i sin bok, “Från det döda huset“, en ytterst
intressant skildring från ett sibiriskt fängelse, på tal om
en af de farligaste förbrytare som vistades där, att denne
flera gånger stal från D. och detta ehuru han var D. varmt
tillgifven. Men det skedde mot hans vilja. Han brukade
nästan alltid låna af D., så att hvad som lockade honom
var ej något egoistiskt motiv. En gång stal han en bibel
från Dostojeffsky och sålde den för att få pengar till
alkohol. Förmodligen — säger D. — kände han denna
dag-ett starkt behof af bränvin. Då han hade starkt behof af
något, måste han hafva det tillfredsstäldt. Jag förebrådde
honom hans beteende. Han lyssnade mycket lugnt till
hvad jag sade. Han beklagade att jag ej längre var i
besittning af min bok, men han kände ingen ånger. Han
fördrog mina förebråelser, enär han ansåg det skulle så
vara, att jag måste gifva honom bannor för att gifva luft
åt min vrede och så att säga trösta mig själf öfver
förlusten af min bok. För sin egen del ansåg han det dumt
af mig, så dumt att han nog fann det märkvärdigt att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
