Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
af Institut de France, är en lärd arkeolog med ett
komfortabelt litet hem, en huskatt’och en hushållerska, sträng
men icke elak. Han har en gång i sin ungdom svärmat,
kyskt och hemligt, för en ung flicka, hvars dotter han af
en tillfällighet påträffar i samma ålder, som modern hade
då han lärde känna henne. För denna unga flickas skull
intrasslar han sig i en rad små praktiska svårigheter, som
han, oerfaren och god, icke kan reda. Han eftersträfvas
med grofva medel at en gammal giftaslysten
pensionsföre-stånderska. Framdeles gifter han bort den unga flickan
med en arkeolog af den nya skolan, en ung man, som
kallat honom ett dumhufvud. Han ger som hemgift sitt
dyrbara bibliotek. Denne Sylvestre Bonnard står på
äktenskapets tröskel, han är ett slags ogift familjefader, i
ständig gnidning mot engiftet. Han är visserligen duktig som
fackman, men det han för öfrigt tänker är åtminstone icke
värdt att minnas. Men hur kär är han icke den gode
gubben, hur fin, hjälpsam, rättänkande och ädel, hur
oemotståndligt intagande, hur annorlunda mänsklig än t. ex. hans
kollega Adrien Sixte i Bourgets Le disciple, hur mycket
bättre än själfva den gode mästaren Jéröme Coignard! Vi
gå vidare till “Le livre de mon ami“, en samling minnen
från en barndom i ett lyckligt hem. Om någonsin en
faders kärlek till sina små funnit uttryck i konsten så är det
i denna bok. Som bekant gifves det knappast någon mera
äcklig läsning än skildringar af barn, intet mera
halsbrytande ämne att framställa än ett barns själ och öden och
intet ämne, som blifvit mera opåkalladt smekt och klappadt
af blinda siare med skälfvande hjärta. Anatole France,
som är en skarp iakttagare, utan gråtmild sentimentalitet,
har lyckats göra ett mästerverk af sin barnakärlek; icke
någon literär perla, ty boken är en lös samling
anteckningar, men ett härligt stycke människolif, en vidunderligt
vis betraktelse öfver ett af naturens mest ursprungliga
förhållanden. Af de många kloka män, som förstå och känna
igen sig själfva i Anatole France’s lifsåskådning, sättes den
form han ger densamma i “Le livre de mon ami“ högst.
Konsten att vara fader, svår och sällsynt som den är,
fordrar kanske också större mänskliga föi*utsättningar än
konsten att göra arkeologiska fynd, eller att uppdrifva en
lidelse till en explosiv höjd. Den moraliska finheten har
trängt sig fram och diskret har intelligensen dragit sig
tillbaka. Man är i tvifvel om, hvilken del af denna
rutsch-bana, som ligger högst på den väg, som går ifrån den
verldsklokes glatta ord, ned genom den enfaldiges skymning
och upp igen till de finaste och viktigaste känslors verld.
Det stora afstånd, som finnes mellan dessa verk, gör en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
