Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
vore tråkiga. Man kan hafva hnr stor motvilja som helst
mot den literatur, som inspireras af arkeologiska studier,
det blir dock både ett nöje och en liten lektion i filosofi,
när Anatole France anderikt återställer ett eller annat fynd
ur en foliant. Den verkan dessa småberättelser framkalla
är oftast helt intellektuel, en behaglig förvåning, en och
annan gång tillsatt med en droppa mystisk skräck. Ett
litet prof, hemtadt ur den samling, som heter
Pärlemor-xkrinet, må här med några rader få återgifvas i sin
andemening
Den heliga Jungfruns gycklare.
En fattig gycklare vandrar, frysande i sin gröna
tri-kot, en vinterdag vägen fram mot en aflägsen
marknadsplats. Bjellrorna på hans röda narrhufva klinga klagande,
och säcken med hans kulor, knifvar och facklor, som han
kan sätta i dans både med sina händer och fötter, är så
tung, att han dignar ned vid landsvägsdiket och faller i
sömn. Där blir han funnen af bröder från ett närbeläget
kloster. De bära in den förfrusne och ge honom värme
och vård, och gycklaren stannar i deras lugna bostad. Han
ser dem alla, hvar och en efter sina gåfvor, prisa den
heliga Jungfrun, som beskyddar klostret. En målar hennes
bild, en annan snidar dess ram, en skrifver en lofsång,
hvartill ännu en annan sätter melodi, och hvilken de sedan
alla gemensamt sjunga, alla utom den stackars nye
brodern, som hvarken kan spela eller sjunga till Marias ära.
Efter någon tid märker priorn förundrad att den fromme
nykomlingen hvarje dag under långa stunder försvinner
in i Marias kapell, och skyldig som han är att vaka öfver
sina bröders minsta handlingar passar han på att
tillsammans med några af de äldste söka utforska hans
förehaf-vande genom att titta i nyckelhålet. De förskräckta
munkarna se där inne gycklaren stå på hufvudet framför
Marias bild och i sitt anletes svett jonglera med sina
skramlande kulor. Förargad öfver denna kränkning af templets
helgd, öfver denna uppenbara skymf mot den heliga
Jungfruns bild, öppnar priorn dörren och skrider fram tillika
med de äldste för att ådöma den fräcke hans straff. Men
just då han öppnar sin mun för att göra slut på den lek,
han tror vara ett ofog, ser han Jungfru Maria stiga ned
från altaret och torka svetten af gycklarmunkens panna.
Priorn förstår då, att han med orätt vredgats på den fromme
brodern, som, med den enda konst han kunde, velat prisa
den heliga Jungfruns namn. Och till gycklaren säger han:
Saliga äro de enfaldige, ty de skola kallas Guds barn. Och
de äldste af bröderna svara: Amen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
