Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
dom.“ Han förklarar sig helt beskedligt vilja kallas
aristokrat eller mandarin, så säker är han på att följa en
riktig tradition. Han har iakttagit, hur hastigt tjusningen
af det inveckladt skrifna slappar at, hur fort den
förvåning glömmes och det erkännande försvinner, som i
början gör det lönande. Han vet tillika, hur få anspråk en
författare kan ställa på sina läsares både lust, tid och
förmåga att tränga in ett verk, som icke är genomskinligt,
ja, själflysande. Jag tror, att han betraktar det som en
ohöflighet mot läsaren, om författaren döljer sig bakom en
så litet fantasiretande slöja, som den man väfver af
krångliga satser. Med rena linier kan ett perspektiv tecknas,
lika djupt och vidt som med utflytande och sviktande,
och det kan ifrågasättas om icke konsten att gifva
motspänstiga och prunkande tankar en fast och enkel klädnad
är den största. Den dyrkan af ord, som från
romantikerna gått i arf till några nu lefvande författare, den
sin-liga glädjen vid frasens klang är för Anatole France ett
ämne till ironi. Genom sin okonstlade stil framkallar han
hos läsaren mycket säkrare och fullare den verkan han
åsyftar, än hvilken naturalist eller nyromantiker som helst.
Han kommer att få ett långt lif i litteraturens historia, ty
han förstår att inkapsla sina tankar, så att de icke
skämmas bort.
Algot Rulie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
