Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
liga kärlekens poetiska värde. Det, som ligger mellan en
våldsamt lågande lidelse och. ett lugnt och lyckligt
äktenskap, tycks vara för honom okänd mark. Den författare,
som i Thdis visar, hur en helig man flyr för kärleken och
dock af henne bringas i förtappelse, visar i “Den röda
lil-jan“ hur det går, när de två ej fly hvarandra —
förtap-pelsen blir ändock deras lott.
Anatole France har en viss vurm; han älskar böcker.
Han har för boken, det läckra höljet kring eggande,
vyss-jande, nyckfulla eller tunga tankar, samma nyfikna kärlek,
samma öfverseende fordringsfullhet man bör ha för de
skiftande hemligheter, hvilka en ung‘kvinna gömmer inom
sin “reliure symphonique^. Ja, för denne man är boken
och hvad däri gömmes i så påfallande grad hvad
kvinnan är för andra män, att ett af känsloerotikens
utmärkande drag, vördnaden för illusionens verklighet, tillika
utgör en grundegenskap hos denne bibliofil. — I många
år var Anatole France bokanmälare i “Le Temps“, samma
instruktiva, förnäma och något surmulna blad, hvari.
Fran-cisque Sarcey skrifver sina bäska teaterkåserier. De artiklar
han där i tidens lopp fått tryckta äro samlade i 4 band
under titeln La vie lätéraire. För att njuta den intellektuella
glädje, som för honom ligger i att säga sin tanke i
ögonblicket, har han skakat af sig allt hvad teorier heter. Åt
läsarne offrar han sina meningar och känslor med en
uppriktighet, som stiger till renhjärtad enfald, han blottar
ärligt sin smekande beundran, sin oförbehållsamma kärlek,
sin öfverseende förvåning för det verk eller den konstnär,
hvars namn han satt öfver sin bekännelse. Utan fruktan
att missförstås eller väcka ovilja, låter han sig föras dit
hans idéförbindelser bära honom. Aldrig — utom
möjligtvis när det gäller Zola, ger han vika för det
pedagogiska nöjet, att beklaga sig öfver det verk han behandlar
eller den ursäktliga fåfängan att visa sig klokare än
konstnären. Medan Anatole France finner sina bästa ord för
det han håller af, blir hans fruktade kollega Sarcey mest
vältalig, när han är ond. Ett obehagligt resultat för båda
blir, att France’s kritik ringaktas af de yngre literära
skolorna, därför att han icke är partisk, och Sarcey’s därför
att han är det.
Om sin stil säger Anatole France: “Jag har redan
från långt tillbaka haft smak för god latin och vacker
franska, och trots råd och föredömen af samtida,
lyckligare än jag, förblef jag sådan jag var. Det skedde mig
då detsamma som andra, hvilkas tro föraktas, jag blef
stolt öfver något som kanske blott var löjligt. Jag har
växt fast i min stil och är ännu samme klassiker som
for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
