Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - »Under furor och cypresser» (C. D. af Wirsens nya dikter), anmälda af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i
bortskymdes genom medtagandet af sådana enbart
tenden-siösa dikter som “Cobra capella“ och den obetydliga, men
krasst patentpatriotiska sonettcykeln till urtimaköpets
förhärligande. För det andra synes mig formen ha blifvit
säkrare, mera suggestiv så att säga än förut. Diktaren har
fått nya och friskare färger på sin palett, hans teknik har
moderniserats, hans krets af symboler vidgats. Tag ur
högen en dikt som “Trapporna“! Det finnes i denna
drömsyn föga eller intet kvar af signaturperiodens urvattnade
efterklangsromantik, målningen verkar på en gång konkret
och tankefördjupad; det är som man såge en tafla af Burne
Jones omsatt i dikt:
»Till vänster om den sfinxbeprydda brunnen
stod en cypress, en palm på höger hand.
En genius med ett tinger lagdt på munnen
orörlig syntes vid fontänens rand.
Till vänster allt var skymning. Hades’ rysning
bland Hades’ fukt och dimmor skälfde där;
till höger sågs i regnbågsskön belysning
en elysé förtonande och skär».
Ett annat exempel på Wirséns förmåga att dikta
suggestivt finner jag i den lilla dikten “Låt honom sofva!“ -—
Jag vill ej belasta utrymmet med att citera den i dess
helhet, ej heller misshandla den med att rycka ett par
strofer ut ur sitt samhang, utan hänvisar den intresserade
att själf taga reda på poemet. För min del är jag
fullständigt bedårad af detsamma. Det finns däri något
alldeles särskilt, något af mystisk musik i rytmens gång och
konsonanternas klangfärg, som påminner om vissa toner ur
den tyske symbolisten Stefan Georges föga’kända diktning.
I det föregående har jag berört den mollstämning,
det grundackord af vemod som genomgår hr Wirséns lyrik.
Där denna ton skärast och renast dallrar fram, får dikten
gärna något af visans art och tycke. Typisk i detta
hänseende är poemet “Vackra september“, för öfrigt en af
samlingens mest äkta pärlor.
Det utrymme, som står mig till buds, omöjliggör helt
naturligt någon ingående kritik af hvarje särskild dikt
eller ens afdelning i den föreliggande samlingen. Efter de
allmänna synpunkter, jag ofvan angifvit, skall jag därför
inskränka mig till ett mera summariskt omnämnande. Minst
lyckad synes mig den afdelning, som bär namnet “Kristna
högtidssånger“. Att börja med sökte jag orsaken därtill
hos mig själf, i det förmodandet att hela denna art af
diktning vore mitt eget tankelif allt för främmande. Men
efter en repetition i Prudentius fann jag att så ej var
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
