Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. I—II - II. Några herrar vid Dramatiska teatern m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
ligt eleganta och ståtliga herrar att tala om. Det fins mest
gossar, inte män, och hurudana äro dessa ynglingar? Jo
antingen smokingklädda ynglingar af dekadenttyp eller
också sådana, hvilkas välmående figurer vittna fördelaktigt
om det sätt, hvarpå det är sörj dt för hufvudstadens
mat-tillförsel och punsch- och ölfabrikation.
Den af alla ungdomarne jag tycker bäst om är nog
den snälle, välfödde Dudde Hedlund. Han kan vara
riktigt trefiig i sällskap, utan unga aktörers vanliga egenkärlek,
och utan att bråka med intriger, afundsjuka och förtal.
Det är en snäll sympatisk slarfver, som kl. 4 en
morgonstund kan bli inspirerad att bjuda på champagne öfver lag
och ställa sig på ett bord och med ett litet idealistiskt tal
hylla kvinnan. Och hvad Dudde dansar charmant sen!
Den “gudomlige" unge De Vahl vid Vasateatern är
för mig egentligen en gosse med rätt goda anlag och vissa
sympatiska sidor, men som naturligtvis redan blifvit
betydligt bortskämd af all dyrkan, som egnas honom af både
kvinnor och män och i följd däraf har nog egenkärleken
med rask fart sprungit om konstnärsskapet.
För kvinnorna är hela den här aktörsgenerationen
bestämdt mycket ofarlig, och en flirt från det hållet bör inte
gerna kunna försätta blodet i en häftigare svallning. De
“bon-nes fortunes" af något afundsvärdare slag, de möjligen kunna
skryta med, ha de väl också mest haft en mycket gynnsam
slump eller ett mycket stort tillmötesgående att tacka för.
Det fanns en öfvergångsgeneration mellan den
nuvarande och en äldre, som var något farligare för
kvinno-lugnet. Jag menar generationen Loulou Rundquist och
Vilhelm Kloed m. fl. Den förre gick visserligen bra
mycket i den pojkaktiga genren, och den senare såg nog
ibland litet norskt originel ut ute på gatorna och i valet af
sällskap. Men båda kunde ändå sägas vara kvinnokarlar.
Stackars Loulou, det var en snäll och sympatisk ung man
af god familj med alls inga dåliga anlag för att på en
annan teater bli en fin och användbar “jeune premier",
meh han bröts i förtid, och det ha nog kvinnorna på sitt
samvete.
Men tänk hvad det fans för karlar förr i tiden. Äfven
om man, som jag, ej varit i tillfälle att se dem alla i deras
krafts och bästa mandoms dagar, så kunde man alltid lätt
ana och sluta sig till hvad de måste ha varit och utan
tvekan sätta lit till de beundrande skildringar af äldre
teater-habituéer ai båda könen. De voro för kvinnorna något att
svärma för eller bedåras af eller åtminstone kunde
kvinnoögat med välbehag hvila på deras ståtliga figurer eller
deras eleganta distingerade sätt att föra sig på scenen eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
