Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. I—II - II. Några herrar vid Dramatiska teatern m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den enskilda salongen och uppbära vare sig en kostym
eller en civil drägt. Kom ihåg Edvard Svartz, elegant
och aristokratisk, en fullständig gentleman, en ädling. Hans
blick var som en romans, och hans stämmas beslöjade
timbre satte känslans finaste fibrer i en stämningsfull dallring,
som kom en att glömma nutiden. Hans Hamlet var en prins
af blodet, svärmisk och nobel. Hvilken varmare, eldigare
älskare med en malmfullare stämma ha vi väl egt sedan
Gustaf Kinmanson. Och Axel Elmlund! Det var något
af ett ungt lejon med fladdrande man beredt till språng.
Ah, det gick en ilning af beundran och berusning igenom
märg och ben, när han med ädelt buret hufvud, fasta
spänstiga steg, ståtlig ungdomskraftig figur plastiskt rörde
sig på scenen och lät den klangfulla kraftiga stämman ge
uttryck åt hjältens, riddarens känslor. Han var lika
utmärkt som nordisk kämpe, eller romersk gladiator eller
den obändige Botwell, som en verldsman med osökt
elegans i hvarje tum eller älskare eller ungdomlig svärmare.
Ännu har ingen mäktat taga upp fliken af hans
riddar-mantel.
Men hvarifrån fingo då den tidens konstnärer sitt
osökta sätt att föra sig i kostymer?
Ej rustningar, ej togor tyngde och oesvärade dem,
medan nu däremot man ofta ser, hur endast ett par
tri-kåer bli genanta nog vid ett knäfall eller någon mindre
hvardaglig ställning och situation. Hvad Elmlund hade af
elegans och hållning i kostym, det hade Sundberg i lika
rikt mått, då han uppträdde i civila kläder. Det står ännu
för mig, huru, fastän han närmade sig sjuttiotalet, hans
fina spänstiga distingerade figur och nobla gentlemannalika
uppträdande måste väcka afund hos många unge män, som
förgäfves skulle söka täfla med honom däri. Att spela i
frack tycks ganska ofta falla sig litet besvärligt för våra
dagars unga aktörer, isynnerhet om inte chapau-claquen
eller cigaretten kan tillgripas. Det är då också ofantligt
mycket bekvämare att få gå omkring med händerna i
byx-eller rockfickorna än att söka göra intryck af distingué och
elegant i frackkostym. Men om Elmlund kom i civila
kläder eller Sundberg i kostym, så voro de ändå inte
bortkomna och tafatta för det.
Och Fritz Arlberg sedan. Alla hans tjusiga skapelser:
Mefistofeles, Asmodeus, Hoffman, Bellman etc. Det var en
stil, det var en tjusning, en verve i hans apparition, hans
föredrag och spel, som eröfrade med ens. Det var en
farlig karl, så mycket mer som han var en intelligent och
bildad, originel personlighet, som, när han så ville, kunde
vara både intressant och älskvärd, väl beherskande den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
