Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
samhetsfångarna, som efter uttjänad celltid arbeta många i
sällskap på de olika verkstäderna och nu efter veckans
slut äro ute och lufta på sig. I huru många af deras lif
har ej bränvinet omedelbart eller till följd af de ärftliga
anlagens kraf framkallat den afgörande krisen? Och nu
skall fängelset godtgöra skadan och efter af slutad
pröfvo-tid åter sända ut dem i världen eller kanske behålla dem
för alltid. Hur handhar det sitt värf, hvilka krafter
förfogar det öfver för att bekämpa deras medfödda eller
för-värfvade ondska och för att bryta samhällets obenägenhet
att återupptaga dem? Fängelset klassificerar de sina efter
den ådömda strafftidens längd, men alla äro till en början
cellfångar och på alla tillämpas straff- och
förbättringsystemet lika. Det synes, som om tre krafter f. n. framför allt
sattes i gång för att vinna det äskade syftet; dessa tre
äro: undervisning, arbete och ordning, och det är
uppenbart, att den nuvarande fångvården ställer sina största
förhoppningar till den förstnämnda af dessa trenne onekligen
viktiga och kraftiga faktorer.
Fängelseundervisningen har emellertid fått en så
ensidigt religiös riktning, att dess praktiska gagn är tvifvel
underkastadt. Det har i vår tid blifvit ett ofta nog
för-hastadt behof att ersätta gamla inrättningar och
bestämmelser med nya, och så har bland annat den gamla
kollegiala förvaltningsformen i många fall ersatts med nya, efter
den moderna departemental styrelsen lämpade ämbetsverk.
Detta kan möjligen vara riktigt beträffande räkenskaps- och
dylika verk, men då fångvården anförtroddes åt en
särskild förvaltande myndighet, borde denna ovillkorligen fått
den kollegiala formen. Det är nämligen en fara att lämna
ledningen af denna ansvarsfulla och så mycken takt
fordrande verksamhet åt en enda man, som, hur välmenande
hans åtgärder än kunna vara, lätt kan uteslutande ledas af
sin individuella uppfattning och sålunda gifva det hela en
ensidig, kanske mindre lycklig riktning*. En person kan
omöjligen vara i besittning af den världs- och
människokännedom, som erfordras, för att bedöma alla de faktorer,
hvilka böra verka vid ett enligt nutidens anda
hufvudsak-ligen på åstadkommandet af förbättring och upprättelse
riktadt sträfvande, likasom han näppeligen kan äga den
fördomsfrihet och förmåga att uppoffra sina egna åsikter,
som äro nödvändiga för ett rätt handhafvande af hans
kall. Han skulle i så fall vara mer än människa, medan
* Anmärkas bör dock, att framlidne generaldirektören G. F.
Almqvist genom sin sant humana uppfattning af sitt kall fylde det väl och i
fängelseförvaltningen spelade en viktigt reformerande roll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
