Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carlyle, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Carlyle.*
Chartismen kom framsynte politiker att omedelbart
inse, att såsom hittills kunde det icke längre gå, att man
måste bryta med ?aAser-/aAe-slentrianen i socialpolitik.
Och dessa reformvänners språkrör, den kraftigaste
predikaren af omvändelse och själfpröfning blef Thomas Carlyle
— hvilken mer än någon annan förtjänsten tillkommer att
ha väckt sin samtids sociala samvete. Grundtankarna i
Carlyles världs- och lifsåskådning anknyta sig
uppenbarligen till den kort förut i Frankrike framträdande
Saint-Simonismen. Denna hade som bestämmande för
världshistoriens utveckling antagit skilnaden mellan organiska och
kritiska tider. De förra utmärkas af vissa idéers allmänt
erkända auktoritet och däraf att alla äro uppfylda med
samma tankar, arbeta gemensamt mot ett och samma mål:
mänskligheten känner sig medveten om en bestämmelse och
åstadkommer därför beståndande sociala formationer. De
kritiska epokerna däremot karakteriseras af den kritik, som
utöfvas mot de traditionella meningarna, och däraf att
individens egoism och suveränitet skaka på auktoriteten
och allmänandan: på detta sätt undergräfves det bestående,
till dess slutligen den byggnad, föregående tider uppförde,
störtar samman. Och den närvarande tiden betraktas som
en särskildt “kritisk" tid, som väntar en snar aflösning af
en ny organisk epok, hvilken af sig själf uppstår i och
med Saint-Simonismens förverkligande.
Hela denna tankegång har, naturligtvis med
begagnande af en annan terminologi, blifvit upptagen af Carlyle
— blott så att han i stället för Saint-Simonisternas
socialistiska framtidsfantasier sätter sina egna fantasibildningar,
hvilka dock med de andra ha gemensam tanken på att det
äro “de bästa“, produktionens aristokrati skulle jag vilja
* Se Georg Adlers uppsats Chartismen i h. 1 af innevarande årgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
