Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carlyle, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
säga, som skola vara herskande. Däremot skiljer sig
Carlyle principiell från samma skola därigenom, att han anser
ett herskarförhållande vara själfklart gifvet i och med det
mänskliga samhället. Utan något sådant förhållande kan
samhället icke ega ett varaktigt bestånd, men det
förutsätter dock två saker: från de herskandes sida skydd och
omsorg om de underlydande och svaga och från deras sida
trohet och lojalitet mot deras ledare och beskyddare. Men
båda delarna förutsätta för sin uppkomst ovilkorligen tro
och arbete af alla intresserade; arbetet är nödvändigt för
att rättfärdiga vår tillvaro på jorden och tron på idealen
i ett annat lif för att göra , det hårda arbetet och vår
tillvaros kval och lidanden uthärdliga.
Den nuvarande tidens lidanden ha enligt Carlyles
.uppfattning sin rot däri, att alla dessa förutsättningar för en
sann mänsklig existens icke längre förefinnas. Det gamla
husbondeförhållandet, sådant det bestod mellan
feodalher-rarne och deras Underlydande, har upphört för att lemna
plats för den känslolösa kontanta betalningen som det enda
föreningsbandet mellan kapitalist och arbetare; den fattige
finner ingenstädes vidare skydd, utan förblir öfverlemnad
åt sig själf; följden är, att han icke känner någon trohet
mot de herskande klasserna, utan endast tänker på uppror
och omstörtning; tron vacklar öfverallt, om den icke rent
af gått förlorad; och slutligen har arbetet blifvit för alla
en plåga, så att proletären endast motvilligt utför det,
medan aristokraten söker helt och hållet undandraga sig det.
Sålunda “tro människorna, att detta universum är en stor
rymlig ladugård och ett arbetshus, med ett ofantligt kök
och långa matbord och att endast den är klok, som kan
skaffa sig en plats där“ (Carlyle).
Just denna omständighet, att nu under själfviskhetens
regemente öfverallt visa sig symptomen på det nuvarande
tillståndets upplösning, ohållbarhet, ja outhärdlighet, är för
Carlyle en tröst. Ty då återstå endast dessa alternativ:
antingen gå de af mämmonismen angripna folken under,
hemfalla under främmande eröfrare och erhålla då, hvilket
icke är mer än rätt, utifrån sig påtvungna en ny tro och
en ny aristokrati; eller ock utveckla de ur sig själfva nya
ideal och en ny samhällsformation, där alla delar
sammanhållas genom ett band at inbördes trohet.
Det var dessa åsikter, som den chartistiska rörelsen
väckte hos Carlyle och som han med en ovanlig kraft
utvecklade i sina båda varma maningsrop till sina samtida:
“Chartism“ (1840) och Past and Present (1843). Här
framträdde han som en fruktansvärd anklagare af sin tid och
med ett språk, hvars kraft och styrka ingen annan
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
