Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carlyle, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
het, tillrättavisa henne och tvinga henne att gå en
riktigare väg.. . Hvad äro upplopp och utbrott af folkets
raseri? Vrål, oartikuleradt skrik likasom af ett stumt
väsen i raseri och kval: för vishetens öron ljuder det som
en oartikulerad bön: “Led mig, regera öfver mig! Jag är
vansinnig och eländig och kan icke leda mig själf!“ Bland
alla “mänskliga rättigheter “ är denna den okunniga
människans rätt att ledas af den klokare, att med mildhet eller
våld tillhållas att gå den rätta vägen den o förytterligaste.
Om det är någon mening med friheten, så betyder den
åtnjutandet af denna rättighet — och den innefattar i sig
åtnjutandet af alla rättigheter.“
Chartismen är en följd af, att de gamla pliktbanden
blifvit sönderslitna. Den har nu visserligen blifvit
undertryckt. Men chartismens lefvande anda har — utvecklar
Carlyle i sin “Chartism“ — icke blifvit undertryckt.
Chartismen betyder missbelåtenhet, som öfvergått till ursinne
och raseri, — således de engelska arbetarklassernas falska
läge eller falska känslostämning. Hvad betyder denna
missbelåtenhet, hvarifrån kommer den, hvad leder den till
och hvilka äro förutsättningarna för att den möjligen skall
försvinna: Det är frågan. Är arbetarklassernas
belägenhet så dålig, att förståndiga arbetare icke vilja lugnt
framhärda däri, måhända icke ens böra det? Eller är
själfva missbelåtenheten vansinnig? Då vore icke
arbetar-nes belägenhet falsk, utan deras känslor och tankar!
Äfven i detta fall, där polisens ingripande och stränghet
tyckas vara mera på sin plats, uträttas visst icke allt med
våld. Om ett missbelåtenhetens • allmänna vansinne
förefinnes, måste ett visst mått af tillfredsställelse återinföras,
och det sker icke ensamt genom polisen.
Man kan förstå, att det icke fins någon belåtenhet i
England, då de herskande lärorna och institutionerna äro
förfelade och de bli alla i tur och ordning af Carlyle
öfver-östa med blodigt hån. Se för en gång på den utilitaristiska
filosofien och den dithörande nationalekonomien: De utgå
från en värld af skälmar och vilja, att något hederligt skall
ändå bli resultatet! Se vidare på malthusianarne! De
förmena, att det ligger i arbetarklassens makt att genom sexuel
afhållsamhet minska antalet “händer“ och förbättra sin
belägenhet. De tro på en gyllene tidsålder, i fall tjugu
millioner arbetare på en gång strejka på samma område, de
skulle bara behöfva att i en alltomfattande fackförening
fatta det beslut, att de icke skulle para sig, förr än den
allmänna situationen på arbetsmarknaden åter blifvit
tillfredsställande! Eller se på parlamentets regemente! “Tngen
britisk undersåte kan bli statsman, d. v. s. den förste i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
