Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. III—IV - IV. Fru Julia Håkansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I2Ö
viss stadig embonpoint, kommer lunkande säfligt fram i
Kungsträdgården eskorterad af en och annan halfgammal
musikalisk beundrarinna, som understundom åtföljes af en
eller två unga döttrar eller niècer med långa hårflätor. Så
ser inte den Romeo ut, mot hvilken jag i verkligheten
skulle vilja spela Julia.
På sitt håll dyrkas Ellen Hartmann lika mycket som
Arvid Ödmann på sitt. Man kan verkligen ha rysligt roligt
med henne, och af alla aktrisbekantskaper jag gjort är det
knappast någon jag kan ha så trefligt med som just med
fru Ellen, förutom det att hon kan, när hon vill, vara
vådligt söt och intagande. Men att adorera och dyrka henne,
nej jag tackar.
Men det fins verkligen en artist, jag erfarit en ganska
stark frestelse att rent af dyrka både som artist och som
personlighet. Det är den konstnärinna, hvars namn läses
här ofvan. Men från detta brott mot mina principer, af
hvilka jag beträffande teaterfolk befunnit mig mycket väl,
räddades jag af en lycklig tillfällighet, som jag inte kan
motstå lusten att berätta.
Det var ganska sent en kväll jag vid min mans arm
passerade ned från Grand Hotels festvåning. I
anticham-bren stod då fru H. omgifven af, bland andra, fyra, fem
små uppskörtade och inhucklade fruntimmer. Ni kan
kanske föreställa er situationen. I tur och ordning framträdde
de och med eftertryck och allvarlig massiv svensk
rättframhet och sannt kvinlig ömhet kysste fru H. midt på
munnen, tagande ett afsked lika allvarligt och grundligt, som
om deras idol stode i begrepp att pr Express assisterad pr
Murtaja företaga ett par vintermånaders gästspel i Einland.
Jag har nu för min del aldrig kunnat fördraga det där
ridikyla sättet af svenskorna att taga afsked medelst kyssar.
Det kan möjligen ursäktas bland helt unga flickor, där har
det kanske en fläkt af naiv ungdomlighet och poesi. Men
inte annars: det kan aldrig inläggas grace eller något
äste-tiskt tilltalande i en kyss på munnen mellan personer af
samma kön. Skola två damer nödvändigt kyssas, så må
det då vara på fransyskornas lätta, eleganta graciösa sätt
att med munnen effieurera kinderna. Men sådant ligger
inte för våra svenskor i allmänhet och låg säkert alls inte
för damerna i fråga. Dagen efter var première på
Vasa-teatern, vi voro naturligtvis där, min man och jag. Hvilka
får jag inte då se om inte just mina obekanta
bekantskaper från kvällen förut, som hvarenda mellanakt
marscherade ut uppenbarligen med fru H:ns klädloge till
destinationsort. Jag ömkade dem i mitt stilla sinne, hvilka ej af
sin kvinliga instinkt kunde leta sig till, att den dubbla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
