Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Operastridens tidnings- och teaterinteriörer, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
sig om, men naturligtvis skola de komma att förefalla
kvinno-logiken och den därmed ofta besläktade teaterfolkslogiken
samt den lidelsefullt upphetsade, af naturen tämligen klent
utrustade Aftonbladslogiken högst upprörande och
oridderliga t. o. m.
Äfven med ännu större risk att synas vara »en
oridder-lighetens vapendragare» kan jag ej, innan jag slutar, underlåta
att fästa mig vid ett par andra episoder. Den första är R-r
K-s interview. Man har mycket svårt att tro, att detta
interview, som ännu mer än Oliver Mortons artiklar är
skrif-vet i den osmakligaste lånbiblioteksromanstil och dryper
inte blott af piglyrik», utan ock at hvad jag skulle vilja
benämna »pigpatos», kan vara en exakt skildring. Man anser
sig verkligen skyldig att ha högre tankar om fru Lindens
intelligens, smak och sinne för satir och komik, än att man
kan föreställa sig henne sitta bakom kulisserna efter Carmen
och gråta öfver fru Blomberg eller att inför en okänd
tid-ningsyngling ej lägga mer band på sina tårar, sitt minspel,
sin lidelse och sina ord, än skildringen i »Dagen» ger vid
handen. Interviewaren gör en fråga om händelsen kvällen
förut, då fru L:s chef »glömsk af all manlig värdighet så
brutalt* behandlat en af de svagaste bland hennes kamrater».
Interview ren fick på en lång stund icke något svar . . . »fru
Lindenvar alldeles för upprörd att kunna säga något. . . hon endast stirrade med torr
blick framför sig . . , och dl hon till slut trodde sig ha återvunnit sin
själfbe-herskning och försökte svara på min fråga bröto snyftningarna fram cch hon.
kunde ej längre bekämpa den störtflod af länge återhållna tårar, som gåfvo
hennes uppskakade känslor ett naturligt aflopp. Nej jag kan inte, jag kan
inte, snyftade hon» . . . Ynglingen tänkte vara finkänslig och absentera sig
för att fru L. skulle kunna gräta ut, men att visa sig »hjärtnupen» skulle inte
vara journalistiskt kailaktigt, och sa stannade han.
Tack vare hans kvarstannande ha vi fått inhämta
hvar-jehanda kuriösa saker om den kvinliga hederskänslans logik
och den kvinliga indignationens konsekvens och noggrannhet
i fråga om fakta. Enligt den förra är det t. ex. höjden af
oblyghet att yttra, att det gäller hvem som utfärdar ett intyg
om att hon blifvit förolämpad för att man skall tro det trots
frånvaron af andra bestyrkande omständigheter och bevis.
Ett praktstycke at s. k. kvinnologik är det ock att, som fru
L. enligt samma källa tyckes göra, förklara absolut liktydigt
det att göra ett sådant där försiktigt förbehåll och det att
göra en bevisligen förolämpad kvinnas rätt till upprättelse
beroende af samhällsställning, en ståndpunkt som af ingen
under operastriden förfäktats.
*) Brutaliteten torde i verkligheten egentligen ha bestått däri, att
kammarherren åtföljd af en stenograf och notarius publicus på ett kanske mer
löje-väckande än respektbjudande sätt upprepade den gamla historien om
Moham-med som gick till bärget, då det inte ville komma till honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
