Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖ2
intryck, följande sin vana att skärskåda dem ocli med
fatalistens barnsliga tro möta det tillkommandes förebud.
Den tunga, fuktiga höstdimman har lyftat sitt dok;
solens strålar förgylla de brustna harmonierna i
brittsom-marns praktfulla färgtoner, mossan är så rik och saftig i
skrefvorna på berget, öfver hvilket stigen leder,
sädesär-lorna resa sin svarta kalott och vippa med stjärten, innan
de lyfta till flykt, och med naturens språk blandar sig
sorlet från ångmaskiner och idoga, verksamma händer där
nere i verkstäderna vid sundet. Här äro förebuden: natur
och arbete, sanning och sträfvan, rikedom och försakelse.
Skall han fatta dem rätt, skall han finna deras
förverkligande på den o banade, steniga väg, som nu ligger öppnad
framför honom?
Men intrycken växla och vyerna blifva trängre, ju
närmare han kommer staden. Nya massor arbetare tåga
förbi honom nedåt vägen, än tärda och tysta, än friska
och hurtiga gestalter med en skimrande metallglans på
mollskinsplaggens nötta ytor, medan fabriksflickornas
bullersamma morgonlynne och ovårdade utstyrsel vittna om
deras köns större mottaglighet för fördärfliga lidelser.
Förstadens kåkar lämna plats för den dolda nödens gigantiska
stenkistor, ett och annat träd på de gamla slopade
malm-gårdarne för ett tvinande lif i gatsmutsens ångor, smutsiga
käringar skvallra och gräla i portgångarna, och “Bäfverns“
apotekselev söker med en gäspning klara tankarna efter
natt-tjänsten. Det rådande kulturstadiets offerbål står i full
låga, dess rökmoln lägga sig kväfvande på den frigifnes
sinne, och han känner med stigande beklämming, att han
allt fortfarande tillhör offerdjurens skara. Så passerar han
den gamla kyrkogården, där de döde hvila under
kärleksfullt ansade kullar. Lyckliga de, ty om dem gäller satsen:
Nihil, nisi benef— Gäller den äfven om de socialt döde?
Nej, det vore orätt; men om dem heter det ej endast Nihil
utan äfven nisi male — d. v. s. vanfrejd — skam och
förakt kanske för alltid.
Under sin fortsatta vandring denna dag och många
följande, ja under åratal efter frigifningen finner den
straffade riklig bekräftelse härpå. Har då hans brott varit
särskildt graverande, eller drabbas han blott af sin andel i en
om alla gällande dom? Talande skäl möta för båda.
Medan förbrytelsens art och den moraliska låghet eller kanske
blott svaghet, som däri tagit sig uttryck, äro bestämmande
för hans forna vänners och bekantas mer eller mindre
af-visande hållning, ställer sig samhällets allmänna
uppfattning-strängt oförsonlig. Den frigifnes väg blir rik på skiftande
intryck och erfarenheter härom, en upplysningens väg om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
