Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kulturens tillstånd och människonaturens växlande impulser.
Det är ett intressant studium, vore det blott mindre
bekymmersamt och mer muntrande! Hur ofta blir han ej
bortstött och förödmjukad, då han begär den första
förutsättningen för sin tillvaro, arbetet, eller då han för att undgå
nöd måste mottaga forna vänners allmosor, hvilka, stundom
ej åtföljda af någon personlig gemenskap, verka såsom en
lösepenning från forna förbindelser? Hur ofta åter antaga
ej dessa gåfvor ett mer personligt deltagandes ädla form
eller gifves icke arbete med både beredvillighet och tro på
hans förmåga? Hur uppställes ej det ofta nog inom en
för honom främmande eller motbjudande verkningskrets
begångna felsteget såsom ett ovillkorligt hinder för
anställning i andra, där han kanske dock äger förutsättningar
att utföra något af gagn? Och så de nästan komiska
episoderna i den dagliga samfärdseln: forna vänners och
bekantas mångskiftande uppträdande. Somliga hälsa blott i
gränder, andra tyckas blifva illamående vid hans åsyn,
andra hafva alldeles glömt honom, andra äro djupt generade,
andra åter okonstlade och vänliga, andra slutligen så
vänliga, att deras sätt nästan verkar som en afbön för ett
ondt, som de dock aldrig gjort. Alla passera de revy;
från den unge ämbetsmannen, som ej törs vara naturlig af
farhåga att misshaga sina förmän, till den höge, som visar
allehanda roande prof på begåfningens oförmåga att följa
med upphöjelsen; från konvenansens flacke och fale slaf,
som låtsar sig sedligt kränkt, till den tänkande,
sjelfstän-dige och fördomsfrie mannen, som verkligen erfarit hjertats
sorg öfver felsteget. Och den frigifne, som förr varit
barnslig nog att tro på vissa åsikters tillämpning i
praktiken, finner till sin förvåning att aristokraten ej alltid
ledes af valspråket Noblesse oblige, liksom den liberale ej
heller besjälas af de läror, han för till torgs. Underligast
bete sig penningens män, men det är knappast en
öfver-raskning, medan de, som äga minst af världens goda, visa
sig hafva mest af hjärtats guld.
Och utanför allt står samhället, d. v. s. exponenten
för alla mer eller mindre stridande åsikter, den opersonliga
person — och däri ligger just svårigheten — till hvilken
den frigifne måste vända sig, om hans privata resurser visa
sig otillräckliga att skänka honom uppehälle eller förekomma
återfall i brott. Hvad har då samhället för medel, hvad
gör det för att tillmötesgå hans önskan ? — Det är frågan.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
