Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
äro emellertid sällsynta, och i allmänhet får den, som
passerat hederns Rubikon, äfven om det skett i ett tanklöst
språng eller under ett förtvifiadt sökande efter ett
vadställe, erfara att samhällets konventionella brygga är den
enda tillåtna öfvergången. Hedersbegreppet är nämligen
mycket • uttänjbart, och ofta nog finner den frigifne, att
det mindre är hans brott mot samhällets lagar än den
omständigheten, att han icke förstått att undgå straffet, som
lägges honom till last. Eller hvad eljest tyder det
förhållandet på, att så många brottsliga särskildt inom de
högre samhällsklasserna, genom att bära hand på sig själfva,
förekomma åtal och straff? Är det icke tanken på
skammen, på den allmänna opinionens oförsonliga hållning, som
här är den bestämmande kraften och förblindar den
olyckliges sista föreställningar om rätt och plikt? Här kan man
verkligen tala om kulturens offerväsen, ty ett förvridet
hedersbegrepp äger vidt utgrenad tillslutning och fordrar
den brottliges afrättning genom sig själf, såsom en
skyldighet mot de kretsar, hvilkas anseende och ostörda lugn han
kränkt och stört genom sin ringaktning för eller glömska
af deras lagar. Och det skriande i missförhållandet
framträder ännu bjärtare, då man erinrar sig, att satsen Nil
nisi bene gäller om själfmördaren, men ej om den, som
genom att grå straffet till mötes, visar ett erkännande af
sin skuld och en önskan att försona densamma*. Nu för
tiden anses visserligen lifvets förkortande vara en
privatsak, som hvar och en äger själf besluta om, men oafsedt
huruvida detta är rätt eller icke, torde det vara samhällets
oomtvistliga skyldighet att ej genom sin uppfattning gifva
detsamma ett berättigande. Väl är det sant, att enskilda
klassers eller kotteriers åsikter ej få betecknas såsom också
samhällets, men så länge missförhållanden5finnas, som gifva
dessa åsikter ett stöd, bär samhället ett visst ansvar, och
dess andel särskildt i vanfrejdsbestämmelsernas menliga
verkningar kan icke bestridas. Ett upphäfvande af dessa
bestämmelser är ett önskemål, som framhållits från skilda
håll, men som lifligast åtrås af det icke ringa antal
akt
* Att detta icke är tomt prat utan verklighet, torde lätt kunna
bevisas; men här må såsom ett exempel på uppfattningens förekomst i äfven
för sin höga intelligens och bildning särskildt vitsordade kretsar blott
anföras, att i sällskapet Iduns nyligen utkomna porträttmatrikel återfinnes
bilden af åtminstone en medlem, som för att förekomma straff och skam
beröfvat sig lifvet, men saknas hvarje omnämnande af en annan, som för
enahanda brott undergått sitt straff. Att den sistnämnde ej förekommer
i bildernas serie, torde vara fullt riktigt: han har med fullaste skäl
kunnat strykas ur sällskapets matrikel, men är ej hans uteslutande äfven
ur anteckningen om »de frånvarande» åtminstone ett indirekt bevis på
själfmords godkännande såsom straffsubstitut?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
