Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
utbyta densamma mot ett både längre och hårdare
fängelsestraff. Vanfrejden kännes nämligen af mången såsom
straffets bittraste del, och ju högre den frigifne fordom stått
i samhällsställning eller bildning, desto svårare har han att
frigöra sig från dess följder. Icke som skulle ej den från
lägre samhällslager utgångne också i lika grad kunna känna
dess tyngande innebörd, men han återgår i regeln till en
omgifning, hvarest man, van vid armod och elände, mildare
bedömer hans felsteg och ej uppreser så stora hinder för
hans återupptagande. Det är sant, att anteckningen i
prästbetyget verkar menligare för kroppsarbetaren, som vid sin
sträfvan att erhålla arbete eller anställning mycket oftare
är beroende af sina pappers klarhet än den forne
ämbets-eller tjänstemannen, hvars brott i allmänhet ådragit sig en
vida större uppmärksamhet och blifvit så utförligt dryftadt
särskildt i tidningspressen, att en anteckning mer eller
mindre därom har föga att betyda. För öfrigt är det ju
äfven mindre denna anteckning och dess praktiska följder
än det inre medvetandet om vanfrejden, som jämte tanken
på att dess verkningar ingalunda upphör med dess lagliga
slut besvärar den frigifne. Man ser därför hur många
straffade under den tryckande bördan af denna känsla söka sin
utkomst i främmande land, och i själfva verket betraktas
hvarje afvikelse härifrån, särskildt af sådana, som förr
tillhört samhällets högre klasser, såsom nära nog en
förmätenhet. Under själfva fängelsetiden, då ett eller annat råd
vare sig utifrån världen eller från fängelsets tjänstemän
gifves fången, uttalas ofta många tvifvel om möjligheten
för honom att inom fosterlandet upptaga kampen för
existensen, och efter frihetens inträdande skall han i de flesta
fall finna dessa tvifvels berättigande. Många gifva äfven
vika för dem och lägga landsflyktens bitterhet till sina
öfriga olyckor; många lyckas i främmande land bereda sig
en betryggad tillvaro, men många duka äfven där under
för vanfrejdens-dem öfver hafven följande börda. Det
behöfves ej, såsom förhållandet ofta är särskildt i Amerika,
att tidningarna kalfatra den utvandrades förflutna, utan
blotta medvetandet att bära på en hemlighet, hvars
afslöj-ande skall störta honom i ett nytt och kanske djupare
elände, är ofta alldeles tillräckligt för att sprida bitterhet
öfver hans lif och försvåra hans sträfvanden. Hemma har
han dock den negativa trösten, att alla veta hvad han
förbrutit, och han kan trots all den mer eller mindre
berättigade afvoghet, som möter honom, åtminstone påträffa en
af grannlagenhet förestafvad obenägenhet att ytterligare
röra i saken och en önskan att låta tystnadens slöja breda
sig öfver det förflutna. Dessa drag af en ädlare uppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
