Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan III och den katolska reaktionen, af J. Kreüger. Första afdelningen. III—V - V. Prästbildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88
hafva sådana lärare fästade vid seminariet, hvilka voro
förtrogne med kyrkans sagde utveckling; och sådana funnos
endast att tillgå inom den katolska kyrkan. Att
Laurentius kunde lämpa sig efter omständigheterna, är redan
tillfullo ådagalagdt. Äfven Fegt synes varit anstäld vid
läroverket*. Enahanda motiv som föranledde Laurentii och
Fegts anställning var också otvifvelaktigt orsaken därtill,
att jemväl and^a katoliker blefvo antagne såsom lärare vid
kollegiet. De öfrige lärarne utgjordes mest af
Nederlän-dare säger Dorigny, Vie du Possevin, s. 189.
Men uteslutande utgjordes ej lärarne af katoliker.
Rektor vid läroverket var Abrahamus Angermannus, den
ifri-gaste lutheran som kunde uppsökas. Emellan honom och
Laurentius, som för sin befattning vid läroverket
benäm-des Kloster-Lasse och där utöfvade ett stort inflytande,
kunde ej något vänskapligt förhållande äga rum. Fegt, i
sin ofvan citerade berättelse, tillskrifver Abrahamus eller
egentligen djefvulen skulden härtill. “Denna “salutis nostræ
inimicus qui omne animarum pactum semper impedire
contendit“, ingaf nämligen Abraham den fruktan, att genom
Laurentii föreläsningar hans betydenhet och anseende skulle
försvagas och åhörarnes sinnen vändas ifrån honom. Däraf
hans hat till Laurentius. Denne fortfor emellertid, säger
Fegt, att, då nya lärjungar intogos, söka förvärfva deras
vänskap, i hemlighet förmående än den ene än den andre
med Guds hjälp till omvändelse. Hade det tillåtits honom
att handla öppet, skulle han vunnit många flere. Abraham
åter vågade ej gifva sig i öppen fejd med Laurentius; men
i hemlighet anföll (carpebat) han dess lära bland .de sina;
och detta tillvägagående var så mycket skadligare som
Abraham var en af alla klasser omtyckt person. Hofmännen
gynnade honom, emedan han i sina predikningar ej
klandrade deras fel utan snarare lämnade tyglarne lösa för
allehanda syndiga begär. Lärjungarne höllo honom kär,
därför att han var efterlåten och ej tvingade dem till
studier, samt därför att han tillät dem att dricka, drifva
omkring och en hvar efter sitt behag föra ett fritt lif.“ Denna
skildring af Abrahamus Angermannus har fått här inflyta
för Fegts räkning. Den strider allt för mycket mot
Abraham Angermanni karakter för att förtjäna vitsord. Denne
var nog häftig och stridslysten, till och med hatfull; men
han var ej den som skydde att gå öppet tillväga.
Laurentius blef mycket snart erbjuden rektoratet, men
vägrade i början att emottaga det i anseende till de många
* Detta kan man sluta af följande uttryck i hans berättelse:
»Præ-paravimus nos aliquanto tempore ad lectiones &.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
