Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Wilhelm I, af S. Lublinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
konstens regler med grundliga ansträngningar lära sig sitt
handtverk och afgjordt söndra sig från det lärande och det
närande ståndet. Soldaten och ämbetsmannen, löjtnanten och
assessorn, äro de högsta utväxterna, man kunde nästan säga
blommorna af specialistväsendet. Och därför blefvo dessa
båda institutioner tidigt och häftigt angripna af tidsandan.
Med tidsandan törstår jag då en rörelse bland andarne,
hvilken räcker från förra århundradets »Sturm und Drang» och
genom franska revolutionen öfver in i våra dagars socialism.
Det gemensamma slutliga målet för dessa så olika formade
och färgade tendenser var dock alltid att åter framställa dtn
hela människan, att återlösa henne från förbannelsen af
specialistväsendet och arbetets delning. Detta försökte Schiller
med sin »ästetiska uppfostran», under det Marx fordrade
samhällets omgestaltning på ekonomisk grundval. Demokraterna
af 1848 formulerade sina medel annorlunda — folkrätt under
ba; himmel och framför allt folkväpning, milis. Men den
helgjutna människan var, medvetet eller omedvetet, lösen öfver
hela linien. Naturligtvis råkade denna längtan inom kort i
häftig, kollision med lifvets reala förhållanden, och i Preussen
bkf i synnerhet det militära området stridsfältet. Därtill var
dock den allmänna värnplikten skuld. Denna väldiga
institution utvecklade sig under den stora tiden omedelbart före
frihetskrigen direkt ur helmänsklighet-känslan. Den var en högt
flammande protest mot den handtverksmässiga soldatesken,
som hade nederlaget vid Jena på sitt samvete. Men
olyckligtvis kunde den nya inrättningen, folkhären, dock icke
umbära exercisfält och reglementen. Trots den lysande tiden
från 1813 visade det sig snart, att i det modärna
komplicerade kriget ingenting uträttades med hänförelsen ensam.
Liksom till vederlag uppdöko därför turnerföreningarna och under
det vilda revolutionsåret uppdrogs den militäriska
undervisningen till och med åt skolorna. Slutligen togo under hertig
Ernsts af Koburg-Gotha protektorat äfven skyttegillena ett
utomordentligt uppsving. Den »frie tyske mannen» skulle
ända från ungdomen helt och hållet privat öfva sig i
vapenbruk för att när män behöfdes taga bössan från väggen och
krigsfärdig ställa sig i ledet. Blott inga handtverksmässiga
soldater, ingen särskild beteckning, ingen tryckande uniform!
— Sådan var stämningen bland de ädlaste ocb bästa inom
dåtidens Tyskland.
Wilhelm I ville ansenligt öka den stående härens numerär,
alltså linietrupperna och deras reserver, men däremot om
icke förminska landtvärnet så åtminstone inskränka dess
tjänstetid till ett minimum. Den egentlige soldaten, den spe
ciellt inöfvade krigshandtverkaren skulle alltså upphöjas på
bekostnad af landtvärnsmannen, den simple borgaren,
hvilken stod midt i dagslifvet och blott i nödfall grep till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
