Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Wilhelm I, af S. Lublinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att landtdagens båda kammare råkade i tvist med hvarandra.
Alltså hade författningen en lucka, och man kunde utan
betänkande, tills denna lucka blefve fylld, uppställa en
provisorisk budget, som hade märkvärdig likhet med den af
landtdagen afslagna. Då nu de deputerade skickade
adress-deputationer till konungen, försäkrade’ han med kallt lugn, att
han ju på intet sätt brutit författningen. Hela
statsmaskineriet kunde blott icke för en fatal lucka i konstitutionen stå
stilla. Och den som talade så var samme man, som förut
hållit de stipulerade rättigheterna så utomordentligt heliga.
Men bakom honom stod en oförvägen ande och suggererade
honom oemotståndligt det farliga spelet. Men måhända
återverkade äfven Wilhelm I lugnande på Bismarck. Denne
våldsamme realpolitiker ser alldeles ut som om han, i fall
omständigheterna kräft det, icke skulle ryggat tillbaka för en
statskupp å la Louis Napoleon. Men om öppet
författningsbrott ville konungen dock ingenting veta, och så lånade honom
Bismarck, för att lugna hans samvete, den juridiska
dialektiken. Samma politik uppenbarade sig i det danska kriget
för att sönderrifva lon don protokollet och slutligen med grace
försätta augustenburgaren på bar backe. Åter gick det att
börja med alldeles utan våld. Man underhandlade frankt och
fräckt och gaf de preussiska kronjuristerna tillfälle till månget
skarpsinnigt utlåtande. Först i kriget mot Österrike lät man
masken falla, och 1870 hade konungen till och med rätten på
sin sida. Men därmed var, ehuru han ännu hade 18 år att
lefva, hans historiska löpbana afslutad. Innan någon
resumé-göres, torde det vara välbetänkt, att i korthet skissera, hvad
hans allsmäktige minister, sextiotalets Bismarck, hvars verktyg;
konung Wilhelm var, egentligen åsyftade och uppnådde.
Bismarck var vid denna tid framför allt en europeisk
stormakts diplomat och minister. Den rent politiska instinkten
öfvervägde hos honom allt annat, och detta var en andlig
riktning, hvilken tillmötesgick och samtidigt hämmade och
förfalskade folkets längtan efter nationell enhet. Bismarcks stat,
Preussen, hade helt visst ett högst angeläget politiskt intresse
af att förvärfva sig mera land för att kunna ställa sin med
yttersta ansträngning häfdade stormaktsställning på en bredare
bas. Därför hade den också ingenting emot att under titeln
af ett nationellt kejsardöme få förfoga öfver de andra tyska
stammarna. Denna böjelse för ett Storpreussen var i
synnerhet liflig inom de samhällsklasser, hvilka af föreningen framför
allt väntade politiska fördelar, sålunda ett skydd och uppsving
för industri och handel och ett stärkande af det tyska namnet
i utlandet. Därför kunde nationalföreningen och Preussen,
hvilka så ofta varit fiender, slutligen räcka hvarandra
händerna. Vackert och väl hade det varit, om blott nationali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
