Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Wilhelm I, af S. Lublinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
tetsrörelsen i Europa nu hade haft rent politiska mål. Men
så var det icke. Det var icke först och främst fråga om
stormaktsställningen, icke om gemensamt mått och värde, utan
om helmänskligheten. Man trodde sig vid denna tid hafva i
småstatsväsendet upptäckt roten till allt ondt, till all
byråkrati och fördömliga schabloner och ställde mången gång
begreppet nationalitet i fullt medveten motsats till begreppet
stat. En alltigenom antipolitisk tendens, hvilken till en^lel ännu
närdes af Rousseaus idéer och romantikens källor, lefde alltså
med i den nationella rörelsen och var måhända dess innersta
kärna. Icke »statsborgare», såsom Karl Marx skulle sagt, ville
man vara, utan »människa», en individuell människa — tysk.
Men genom Bismarck fick tyskheten en helt annan mening.
Detta ord fick nu en stark politisk bismak. Det betydde
herravälde, underordning, bekämpande af de icke tyska folken,
»riksfienderna». I det Bismarck bidrog till upplösningen af det
tyska riket, öppnade han ögonen på otaliga tidigare svärmare
för kejsartanken. Den otillfredsställd förblifna antipolitiska
tidsåtrån antog nu helt andra former och socialismen som
världsåskådning behärskade snart de bästa hufvuden. Eller
också emellanåt en individualism af alldeles säreget slag, som
icke var de härskande klasserna mindre förhatlig. Bittrare
ord om det nya riket än Nietzsche har ej ens Karl Marx
funnit. Ty den brinnande längtan efter full och hel mänsklighet,
efter ett mångdrömdt förment »helleniskt väsen» skall ett
politiskt stämdt samhälle aldrig bringa i uppfyllelse. Visserligen
var grundandet af riket en historisk nödvändighet och i viss
mening äfven en kulturbedrift. Men tidens sista och djupaste
ord är icke därmed uttaladt. Den som öfver dessa murar
skådar ut mot vidare horisonter, han kan måhända trots allt
annat gifva furst Bismarck sin gärd af tacksamhet, men
näppeligen hans villiga, duktiga verktyg, den gamle Wilhelm. Så
mycket intressantare är det, att vissa kretsar likväl städse på
nytt lyfta den senare upp på skölden. Hvarfor?
Tysklands härskande klasser äro till sitt sanna väsen vida
mindre monarkiska än man tror. Bourgeoisien skulle godt
kunna reda sig utan konung och — den vet det också. Men
feodalherrarne, hvilka tills vidare ännu hafva ett ord med i
laget, skulle därmed afsåga den gren, hvarpå de sitta. Alltså
bevarar man konungadömet, hvilket samtidigt genom glansen
af sitt namn skall tjäna såsom sköld mot omstörtningens
makter. Därför kunna de härskande klasserna omöjligen tåla,
att en konung sätter sig i beröring med massorna eller rent
af gör sig till deras ledare. Så föga varaktighet ett sådant
experiment äfven skulle få, är dock redan den minsta ansats
i dylik riktning nog för att göra vår bourgeoisi nervös. Men
det är sant, att hon ännu mindre skulle fördraga en konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
