Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nya diktsamlingar (af Tavaststjerna, Jonas Reuter, Fredr. Vetterlund, Ludv. Josephson, Ernst Josephson), anmälda af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
brann röd öfver skogarne i norr, här böljade den första,
förälskelsens skiftande känslostämningar, svallade i längtan,
stego i jubel — för att dö bort i ett smältande vekt
mollackord :
»Långsamt som kvällskyn mister sin purpur
där öfver milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar därborta
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista,
utdragna tonen af skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du som gaf purpur,
vårbris och toner åt lifvet en gång.»
Sedan den tid, då Tavaststjerna biktade sig i dessa
undomsdikter, ha många vindar blåst, han som andra har
fått taga sitt bistra kragtag med lifvet, känna
missräkningarnas sveda och lära sig resignationens svåra konst. Men
innerst inne är han dock densamme, och mellan
“Morgonbris" och hans senast utkomna Dikter skönjer jag, trots
alla de kurvor som betingats af de yttre omständigheternas
makt, utvecklingslinien klart.
Det trotsiga kynnet, modet att stå eller falla för hvad
öfvertygelsen bjuder, äger han alltjämt kvar. Men trotset
har nu fått en biton af bitterhet, det klingar ej längre så
käckt utmanande som förr; det är ej mera de unga
soldaterna som med flygande fanor och klingande spel, med
hågen fyld af segerdrömmar tåga genom gatorna, det är
veteraner som återkomma från den årslånga fejden, där de
fått uniformen genomstungen af fiendtliga bajonetter, där
de stridt och blödt och tagit sitt elddop i kulregnet. Dock
okufvade äro de ännu, sina vapen ha de ej sträckt — och
af allt att döma komma de ej heller att göra det.
»Finnbacka Finne, min styffar sträng,
aldrig blir på din gård jag dräng!
Förstfödd är jag i din husbondstuga,
har icke lärt att lisma och ljuga,
har icke lärt att nöja mig,
har icke lärt att böja mig.»
“För Morgonbris" kallade Tavaststjerna sin första
diktsamling. Betecknande är att den af delning i hans senaste
dikter, som utgör deras egentliga tyngdpunkt, erhållit
namnet "Friseglarens sånger". Skalden har därmed, synes det
mig, velat betona sin ståndpunkt som den af alla
partihänsyn obundne mannen. Att detta medför en känsla af
isolering, är helt naturligt, och författaren har äfven funnit
ett innerligt vemodigt uttryck för denna känsla i den vackra
dikten “Det blir så tyst omkring mig". Vännernas lag är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
