Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera- och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
i hans Don Juan var detta: för mycket Lorenzo da Ponte,
för litet Mozart.
Da Pontes librett gör Don Juan till en helt vanlig,
lätt och lustig roué utan ett stänk af den ondskans
storhet, det demoniska majestät, hvarmed Mozart, ett långt
djupare snille, utstyrt sin musik. En sann artist måste
hålla balansen mellan dessa poler, ej underlåta att betona
det glada, muntra ja löjliga hos Don Juan, men ock sörja
för att hjelten alltid blir hjelte, aldrig krymper samman
till dussin-celadonernas pariaklass, utan håller rolen uppe
på den ideala höjd, som musikens karakter anvisar. Så
gjorde Edouard du Puy och det var ej denne snillrike
sångares minsta förtjenst.
Hr Ändrades sång visade föga förtrogenhet med
Mo-zart-musikens anda. Den tungvirtuositet, som en rutinerad
buffo alltid eger och hr A. ej minst, gjorde god lycka i
dryckesvisan, som detaljerades med mycken precision, verve
och abandon, föredraget var naturligtvis en sydländings.
Man är så litet bortskämd med väl föredragna
dryckesvisor numera å vår operascen, der de ofta kunna förväxlas
med likpsalmer, att intet under var att publiken blef utom
sig. De italienska orden hjelpte mycket till ledigheten och
omvexlingen. Detta var. också det bästa i sångväg, denne
Don Juan presterade, utom den s. k. order-arian, der hans
parlando var excellent. Men redan vid entrén med
guvernören saknade man höghet och elegans i föredraget, man
minnes här ’Willmans demoniskt blixtrande: “Feg? Hvem
jag? Darra!“ Sjelfva rösten tog sig bäst ut i det högre
läget, hvilket vid utbildningen måtte’ synnerligt gynnats.
Man kom ibland nästan att undra, huruvida ej sångaren
sökt utbilda sig till hj el tetenor, men misslyckats. Dessa
höga briljanta toner hade dock ett ganska tärfligt
pianis-simo, löst och tunnt. Förförelserna med Zerlina fingo
derför ingalunda det smältande uttryck, som är föreskrifvet,
hr A. sjöng här precis så, som sånglärare strängeligen
förbjuda. Faure var här ypperlig, äfven vår svenske Faure,
Fritz Ahlberg. Hr A. åter sjöng som om han stått uppe
på Belvederen och i en lur tutat ner åt sitt efterblifna
sällskap: “Så ko-om-så ko-om-!“ Un effet manqué, enfin!
I den förtjusande A:durterzetten stördes kompositionens
tjusning genom hr A:s öfverdrifna buffaspel. Hans
manövrer med Leporello, som fungerar som mannequin, kunna
väl till en början försvara sin plats och verka putslustigt,
men återupprepadt under nästan hela stycket öfverskrider
företaget både det estetiska och det rimligas gränser.
Leporello är ju icke en sådan åsna att han ej, satt i gång af
sin herre, af sig sjelf kan fortsätta hyckleriet af öm sere-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
