Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera- och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
nadgifvare, ej heller är det troligt att en så fin och stolt
riddersman som Don Juan så länge värdigats stå med sin
betjent i sina armar.*) Här ser man besannade Hamlets
visdomsord om öfverdrift i scenisk konst. Det dåliga
le-gato hvarmed C:dursthemat i trion sjöngs återupprepades i
serenaden som innehåller samma melodi. Att serenaden
för kammarpigan mera nonchalant af hasplades var en
för-tjenst, men för den fint bildade donna Elvira skulle Don
Juan ha sjungit bättre. Spelet, som i allmänhet vida
öf-verträffade sången, stördes dock i andra finalen af en
ta-blåmessighet, som, förkastlig i sjelf, blef det än mer
jem-förd med denne Don Juans spel i öfrigt, som snarare var
för mycket än för litet realistiskt.
Recitativet var hr A:s starka sida. Der kom hans
enorma tungfärdighet excellent till pass. Början af
kyrko-gårdsscenen innehöll glänsande bevis derpå. Att man i
vissa kritiker fått se utbasunadt som något “genialt“ hr
A:s hånskratt vid guvernörens stod ■— något så nära till
hands liggande — hedrar mer dessa kriticis goda hjerta
än goda hufvud.
Sista finalen gjordes något enformigt. Här var
Arl-berg bättre. Dennes liksom före honom Sällströms spel
då guvernören fattat Don Juan i handen var något isande
hemskt, som hr A:s knifoperationer ej förmådde likna**).
Att hr A:s Don Juan, trots våra reservationer, intar en
helt annan rang än de föregångare, han senast haft, säger sig
sjelft, äfvensom att publikens förtjusning var förklarlig nog,
särdeles med minnet af senare tiders mindre lyckliga Don
Juaner.
I dramatiskt hänseende var hr Ändrades Eigaro ett
mer helgjutet konstverk, om än bristen på skapliga Don
Juaner gjorde prestationen i Mozarts opera mer populär
och beundrad af massan. I Eigaro fick hr A:s
buffa-be-gåfning lösa tyglar, hans spel här gnistrade och fräste som
eld i vatten. Figuren gjordes lätt och smidig, trots en
viss embönpoint och oelegant växt, genom ett
uppträdande fullt af godt lynne, öfverraskande öfvergångar,
komiska lazzi af tusen slag. Sången var här bättre än hos
Mozart, om också icke helt Rossinisk. Dertill var den för
tung, för högljudd i vissa fall samt icke nog fint
kolora-turkunnig. Sångarens svaga sida, il bel canto, behöfs dock
så litet i detta parti, att man här ej stöttes af bristen
derpå, utan istället beundrade de goda egenskaper, som kommo
*) Detta nu — 1897 - lyckligen modifieradt.
**) Bättre betyg: Nu 1897 finnes i denna Ändrades—Don Juans
sista scen verklig tragisk storhet,, gripande allvar och ljungande
demonisk eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
