Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Disraeli, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Öl
rask framgång. Så utgaf lian då, tjuguårig, sin första
roman: “Vivian Grey“. Ocli då man vid denna ålder icke
känner någonting bättre än sitt eget hjärtas luftslott, var
det blott naturligt, att Disraeli här skildrade en ung man
af borgerlig härkomst, som från barndomen endast har en
enda tanke — den, att blifva premierminister.
“Det var — berättar författaren för oss — en
huf-vudprincip hos Vivian Gfrey, att allt var möjligt. Helt
visst såg man ofta nog människor gå under och säkert
uträttades på det hela taget mycket litet af de flesta; alla
dessa nederlag läto dock med visshet återföra sig på någon
brist på fysiskt och moraliskt mod. Men nu var Vivian
Grey öfvertygad, att det i denna världen fanns åtminstone
en, som hvarken kroppsligt eller andligt var en ynkrygg,
och sålunda var han redan för länge sedan kommen till
den angenäma slutsatsen, att det vore omöjligt, att icke
hans bana skulle blifva i högsta grad lysande.“
Och mycket passande sättes öfver det hela det
själf-viskt stolta mottot: “Världen är min ostra; välan, jag vill
öppna den med svärdet. “
Intressant är nu att se, huru han redan i denna skrift
betonar nödvändigheten för en uppåtsträfvande politiker att
stödja sig på massorna:
“Vi måste blanda oss i hopen, gå in på hvad den
känner, forma oss efter dess svagheter, sympatisera med dess
sorger, som vi icke känna, och deltaga i dårarnes fröjder.“
Och föga annorlunda tänker längre fram politikern
Disraeli:
“Folken hafva sina lidelser och det är till och med
offentliga personligheters plikt att efter omständigheterna
adoptera känslor, med hvilka de icke öfverensstämma, ty
folket behöfver ledare i allt“ (“The crisis examined“, 1834).
Men “Vivian Grey’s“ framgång var tvifvelaktig; boken
blef att börja med mycket läst, därpå obarmhärtigt
nedsablad af den litterära kritiken och slutligen bortglömd.
Och på liknande sätt gick det författaren med alla hans
ungdomsromaner. Det är lätt att förstå, ty hans ståndigt
med anspelningar på samtida personer starkt kryddade
skildringar måste genom fantasiens egendomlighet och
spi-rituellt-satiriska observationer väcka uppmärksamhet, utan
att dock kunna bevara intresset, alldenstund
hufvudkarak-tärerna voro marionetter, fabeln bristfällig och hela
framställningen för bred.
Naturligtvis kunde icke sysslandet med belletristiken i
längden tillfredsställa Disraeli, och så kastade han sig
huf-vudstupa in i politiken, — i de vågor som redan slukat så
många före honom, men hvilka, så ofta de än drogo honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
