Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Från Frankrikes andra hufvudstad, af Algot Ruhe. 4—5 - 4. »Guds förbrytelser»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
Ett skadegladt, hundrastämmigt: Bravo! vältrar sig från
mörkret i fonden utöfver salen.
»Jag säger: låtom oss för ett ögonblick antaga . . . .» —
en hatfull åska börjar morla — »låtom oss, utan att påstå
något, blott antaga — ett ögonblick, och icke mera, att Gud
fins,» — han höjer sin kopparstarka röst, som skrider
orygg-ligt fram genom sorlet »— då säger jag: han är en
förbrytare. »
Nu är spänningen Jödd, och allsmäktig öfver de tusendes
tankar bär talaren fram sina ord.
»Den förste vilde, som, ängslig öfver en naturens hotelse,
hviskade: det är någon — där ingen var, han skapade fröet
till gudarne och Gud.»
Som en trollande fakir låter ett frö svälla och remna
och skjuta upp sin stamknopp ur mullen, får stängeln att
styfna och blandas inför undrande ögon så uppgycklade
ordets herre på några korta minuter’ en urgammal Gud ur
vildens första skräckbild. Med konstlad enkelhet, förvrängande
för att kunna begripas, tecknade han Guds
utvecklingshistoria för en massa, som undrade och njöt. Och när han,
uppriktigt menande, gaf dessa människor rätt att störta honom,
som deras fäder skapat och att hamra sönder en Baal, i
hvilken människan årtusenden igenom vördat sig sjelf, då
kråmade sig denna hop, stolt öfver sin nyvunna upplysning.
Sebastien Faure sätter sig till doms öfver Gud.
Han riktar mot honom sin hårda anklagelse för allt
lif-vets lidande. Han ställer honom till räkenskap för kroppens
trötthet och sjukdom och för själarne, som förslöas i slit och
släp. Han frågar, hvarför han tål den orättfärdiga hungern
och den oförtjänta rikedomen, hvarför han tvingar till brott,
ooh hvarför han icke skyddar de oskyldige. Mot
anklagelsernas mångfald har han blott ett försvar, det kända, gamla
att han, som anklagas, icke finnes.
Stämman dignar och svigtar, när smärtans sång stämmes
upp. Det vimlar af jämrande »hvarför» i klagovisan öfver
ondskans välde. En tigande förvåning stelnar de lyssnandes
ansikten: är det verkligen sant, att vi lida så gränslöst? Han
släpper dem ej, han släpar dem med sig ned genom
förtvif-lans svarta klyftor och där väcker han hoppet, plötsligt,
oemotsägligt, befriande ljust: när det har skett, som vi vänta
och bereda, då svinner all smärta som morgondis för dagens
starka sol. Då blir det en rätt att vara mätt, en plikt att
söka hvila. Rättfärdigheten blomstrar, där ingen har af brott
behof. Och då skola ej längre jordens vise och skönhetens
trollmän arbeta förgäfves åt dumma borgare; folket skall
tacksamt och förstående komma att lyssna till deras ord och njuta
deras konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
