Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Om förvärfvade egenskapers ärftlighet, af E. V—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Dm förvärfvade egenskapers ärftlighet.
Att hela den organiska världens rika mångfald af
varelser från den enkla formlösa urorganismen under ofantliga
tidrymder utvecklats till allt högre, i allmänhet mera
sammansatta och säregna varelser, därom finnes från vetenskapligt
håll icke mer än en mening. Sällan har väl en vetenskaplig
lära varit af så genomgripande och omdanande betydelse ej
blott för den rena biologiens forskningar utan för all
vetenskaplig uppfattning som denna om allt lefvandes organiska
sammanhang, denna kunskapen om »lifsens träd».
Men om också utvecklingsläran för närvarande ej möter
något vetenskapligt motstånd eller af något kan rubbas, äro
dock i någon mån meningarna delade om de särskilda vägar
utvecklingen har gått fram och i synnerhet om de krafter,
som drifvit utvecklingen och omformningen på dess olika
vägar.
Långt innan utvecklingslärans hufvudarbete, The origin
of species, Darwins epokgörande verk, år 1859 utkom, hade
läran om allt lefvandes verkliga släktskap spirat och tagit
en om också endast halfklar form hos djupsinniga tänkare
både inom och utom naturforskarnas krets. Först Darwin
lyckades genom sitt snille och genom de noggranna
undersökningar öfver rikhaltigt material han framlade gifva de
vaga evolutionstankarna fasta konturer. Han påvisade
nämligen icke blott, att en verklig härstamning art ur art ägt
rum, utan äfven huru en sådan härstamning tillgått. Han
visade: att eftersom en ursinnig kamp på lif och död, ur
hvilken endast en löjligt liten bråkdel af alla födda varelser
går med lifvet, rasar mellan allt lefvande, och eftersom alla
arter och former af organismer variera i rikt mått och till
alla sina delar, så måste de individer, som i något afseende
till följd af någon liten variation äro bäst utrustade i denna
allas strid mot alla, ha största utsikterna att öfverlefva och
fortplanta sig och sina individuella egenskaper. Den lära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
