Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Om förvärfvade egenskapers ärftlighet, af E. V—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33°
som här formulerats, är ju selektionsteorien eller läran om det
naturliga urvalet, darwinismen. En af de hypoteser, som ingå
i denna teori, är tydligen att afkomman ärfver sina föräldrars
egenskaper. Genom den dagliga erfarenheten är denna
hypotes i sin hufvudsak själfklar: ingen fruktar, att ur ett
hönsägg skall kläckas en orm, eller tror, att en katta kan föda
valpar.
Före Darwin hade en fransk naturforskare, Lamarck,
framkommit med en annan förklaring öfver art- (= form-)
bildningen inom djur- och växtriket. Han ansåg, att arterna
kunde tänkas uppstå ur hvarandra på den direkta
anpassningens väg, hufvudsakligen genom de ärfda och summerade
verkningarna af bruk och icke-bruk. Att en muskel ökas
och blir kraftigare genom öfning, att huden på händerna blir
tjockare vid arbete med dessa, att sinnena skärpas genom
användning, hjärnans tankeförmåga uppöfvas o. d. är
allbekant. På samma sätt skulle enligt Lamarck giraffens långa
hals uppkommit genom det ständiga sträckandet af halsen
till de högre trädens bladverk, hackspettarnas tungor blifvit
förlängda genom vanan att ständigt hämta näring i djupa
barksprickor o. s. v. Denna förändring skulle naturligtvis ej
försiggått i ett slag utan genom att generation efter
generation lämnat åt sina ättlingar i arf det lilla öfvermått i de
ifrågavarande kroppsdelarnas längd de genom öfning under
sin lifstid åstadkommit. Denna åsikt har visserligen numera
ett ringa antal förespråkare, men de flesta af sekktionslärans
anhängare ha upptagit den såsom en del af utvecklingsteorien
nämligen till förklaring af variationens orsak.
Men för att denna lamarckska åsikt om arternas
uppkomst eller variationernas orsak skall kunna antagas, fordras
tydligtvis, att de egenskaper en individ under sin lifstid genom
bruk (eller icke-bruk) eller genom beröring med den
omgif-vande naturen förvärfvat sig, skola kunna gå i arf på
afkomman. Kan icke en under lifstiden förvärfvad egenskap ärfvas
af descendenterna, förfaller all lamarckism.
Att icke blott artkaraktärer utan äfven individuella
egenskaper gå i arf på ättlingarna, är allbekant: korthorniga
nötkreatur föda korthornig afkomma, grofva hästar alstra grofva
föl, hos människorna gå ej endast kroppsbyggnad och
anletsdrag utan äfven sinnelag och intelligens i -arf på barnen.
Detta är dock karaktärer, som ej af föräldrar förvärfvats, utan
som äro medfödda.
frågan om förvärfvade egenskapers ärftlighet har icke
så länge varit en »fråga». Långa tider antog man utan
vidare, att de liksom ett individs öfriga egenskaper måste
eller kunde ga i arf; det var så bekvämt och det fåtal »bevis»
man hade betydde långt mera än otaliga iakttagelser, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
