Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Om förvärfvade egenskapers ärftlighet, af E. V—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33i
talade för motsatsen, och vid behof använde man hypotesen
utan att djupare intränga i själfva spörsmålet. Och så
öfver-gick antagandet till en troslära och dogmatiserades. Läran
fyllde så bra en lucka, och filosoferna togo hand om den
och tillämpade den, och moralisterna fann den ypperlig för
den ansvarighetskänsla den alstrade, kort sagdt man räknade
med den som med ett faktum. En och annan uttalade väl
sina betänkligheter men endast i förbigående. Det angenäma
lugnet stördes emellertid. August Weismann är ett namn
som i våra dagars biologiska forskning och särskildt på dess
ifrågavarande område förvärfvat sig den bästa klangen. Dess
bärare är professor i zoologi i Breisgau i Bajern. I en lång
serie skrifter högg han in på den stelnade läran om
förvärf-vade egenskapers ärfclighet. Vare sig hans uppsatser handla
om dödens ursprung eller musikens uppkomst, om
fortplantningen eller fjärilarnas färgdräkt, alltid får han anledning att
draga blankt för sin sats, att förvärfvade egenskaper icke
äro ärftliga, och alltjämt fogar han in nya, tungt vägande
bevis i sin långa fasta beviskedja. Det blef oro i lägret.
De flesta sågo sina cirklar rubbas. Man grep till vapen, och
vapenlarmet ljuder ännu alltjämt. Bland Weismanns ifrigaste
och häftigaste motståndare är ingen mindre än den stora
filosofen Spencer.
Weismann måste, anser han, förkasta hypotesen om
förvärfvade egenskapers ärftlighet af tre skäl: intet enda
otvif-velaktigt fall af förvärfvade egenskapers ärftlighet är genom
iakttagelse eller experiment påvisadt; antagandet af
ifrågavarande hypotes är ej nödvändigt för att kunna förstå
de-scendensläran; och det är alldeles omöjligt att fatta, hur
egenskaper, förvärfvade af ett individs kropp (somä), skulle kunna
så inverka på detta individs fortplantningsceller, att de af
dessa alstrade individen kunna erhålla samma egenskap.
Må vi först taga det sista motivet i skärskådande. Ett
nytt individ uppbygges ju enbart af de till en sammansmälta
könscellerna (egentligen dessa cellers viktigaste delar) från
fadern och modern. Det nya individets egenskaper med
undantag af dem, som under individets utveckling utifrån
tillkomma, måste därför ligga såsom möjligheter i den urcell,
af hvilken helä individet uppbygges; det är tydligtvis denna
urcells arkitektur eller konstitution, som är det
ensambestäm-mande för alla det nya individets ursprungliga, s. k.
medfödda egenskaper. Hvarje medfödd variation maste därför
ursprungligen vara en variation inom denna urcell. För att
egenskaper, som förvärfvats af faderns (1. moderns) kropp,
skulle kunna gå i arf på afkomman, fordras alltsa, att dessa
egenskaper skulle kunna inverka på de i denna kropp alstrade
könscellerna; och ej nog härmed, de maste astadkomma just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
