Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Om förvärfvade egenskapers ärftlighet, af E. V—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
lighet och visat, att intet enda af dessa kan bestå inför en
vetenskaplig kritik. En hel rad af hithörande fall sätter han
i jämbredd och jämför med uppgifterna om att dräktiga
djurhonor kunna »förse sig». Han skrifver bl. a.: »Sagorna om
»förseende» och om arf af sår eller stympningar hänga nära
tillsammans och kunna icke mera bestå inför våra dagars
vetenskap. Man kan ej förhindra någon att tro på sådana
saker, men något berättigande att gälla för vetenskapliga fakta
eller blott vetenskapliga problem hafva de icke vidare. Den
första af dessa sagor ligger redan sedan 40-talet i
vetenskapens skräpkammare; den andra, tänker jag, kunna vi i dag
också förvisa dit utan att frukta att en gång behöfva hämta
den tillbaka.» Och dock har denna »saga» för förfäktarna
af förvärfvade egenskapers ärftlighet varit det enligt deras
åsikt säkraste stödet!
Så har då till slut anhängarna af förvärfvade egenskapers
ärftlighet, sedan äfven de måst medge att stympningar och
sår troligen ej gå i arf, invändt att detta är för grofva
ingrepp i organismernas fysik; lättare ingrepp och framför allt
sådana som verka på det känsliga närvsystemet skulle
däremot gå i arf. Men äfven denna reträttposition visar sig nog
ohållbar. Barnen till en atlet födas ej med svällande knutna
muskler. Skulle dessa också genom öfning kunna uppdrifvas högt
öfver medelmåttan, .så visar det endast, att samma anlag
(således medfödt, ej förvärfvadt), som fanns hos fadern, ärfts af
barnen. Likaså veta vi, att kunskaper icke kunna gå i arf
— de äro ju dock förvärfvade af det cerebrala närvsystemet
— icke ens läskunnigheten, så otaligt många generationer
igenom öfvad. Ja, hvad som är ännu märkligare, och
synnerligen märkligt, själfva den egenskap man brukar angifva
som en artkaraktär för homo sapiens, språket, ärfves ej utan
måste af hvarje ny generation inläras, och dock har i detta
fall en oändligt lång rad af förfäder just härför öfvat sin
hjärna och sina talorgan. Att språket ej är medfödt, vet
man med säkerhet däraf, att ända in i förra århundradet i
Tysklands, Frankrikes, Englands och Rysslands skogar ofta
påträffats människor, som uppvuxit i fullkomligt vildt
tillstånd utan beröring med andra, och hvilka ej kunnat
frambringa ett spår till mänskligt ljud; däremot ägde de alla
förmåga att efterhärma de vilda djurens oartikulerade läten.
För att förstå evolutionen, är det ej heller
nödvändigt att antaga förvärfvade egenskapers ärftlighet. Hvarje
fall, där man till förklaring velat införa denna hypotes, är
lika lätt och oftast lättare förklarligt genom selektionsläran
enbart. Ett organ, som öfvas kraftigt under ett djurs lifstid,
tillväxer under generationers följd, icke därför att det af de
enskilda individerna ökas, utan därför att alla blastogena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
